Många medier bevakade Sara Lidmans konflikten med de sydafrikanska myndigheterna. Här är Aftonbladets förstasida.
I februari 1961 blir Sara Lidman förstasidestoff. Eftersökt av media på alla nivåer. Norran öppnar med den försiktiga rubriken "Känd svenska i trångmål". Bildtexten är desto tydligare: "Författarinnan Sara Lidman har kommit i konflikt med de sydafrikanska myndigheterna och skall nu ställas inför rätta i Johannesburg."
Vi gör en kort tillbakablick. Sommaren 1960 söker Sara visum till Sydafrika. Vännen och konstnären Berta Hansson ger henne adresser till nyttiga personer och institutioner. Första tiden bor hon i Natalprovinsen. Flyttar sedan till Johannesburg. Besöker skolor och domstolar. Knyter kontakter. Samtalar med tjänare, präster, affärsmän och författare. Deltar i möten med svarta och vita deltagare. Inser inte att säkerhetstjänsten övervakar varje rörelse.I oktober genomförs en folkomröstning, som resulterar i hårdare apartheidlagar. Högförräderirättegången mot 156 ANC-medlemmar – bland dem Nelson Mandela, Walter Sisulu och Peter Ntithe – som inletts fyra år tidigare, går in i slutskedet.
Sara Lidman, många år senare när hon 1999 mottog Svenska talarpriset.
I denna omvälvande tid har Sara svårt att hitta sig själv: ”Går och väntar på mitt ärende. Mellan böckerna är jag så hemskt död. Har ingen stil inga tankar. Flyter. Ögonblick av dödslängtan.” I januari 1961 lossnar det.
Hon börjar skriva på romanen "Jag och min son". Samtidigt inleder hon en vänskap med Peter Nthite. Vänskapen djupnar. De möts tillsammans med andra och på tu man hand. Natten mellan den tredje och fjärde februari bankar polisen på Saras dörr.
"Tro en hundradel och glöm resten.”
Paret häktas, släpps fria mot borgen. Samtidigt startar drevet. Lidman och Nthite blir bytet i en medial hetsjakt. Det finns tidningar som arbetar med faktagranskning och protester mot apartheidlagarna. Men också de, främst sydafrikanska, som till varje pris vill sälja sensationsjournalistik. Norran tar kommande veckor in flera artiklar. ”Sara Lidman anklagas för brott mot morallagen. Utvisning trolig följd”, ”Pressbelägring tvingar Sara att gå under jorden”, ”Högre instans prövar fallet Sara Lidman.", ”Ovärdig journalistik kring Sara Lidman", ”Sydafrikansk reträtt i Sara Lidmanmålet", "Åtalet lades ned av riksåklagaren”, ”Sara Lidman om giftermålsrykten: Tro en hundradel och glöm resten.”
Första mars publicerar Norran ett telegram till Sara: ”Etthundrasextio skelleftebor, samlade kring invigningen av stadsteatern, där Bertas porträtt av dig avtäckts i kväll, bringar dig sin hyllning för modig insats över alla gränser.”
Vännen Berta Hanssons porträtt av Sara Lidman, som avtäcktes i en hyllning till författaren.
Ett av flera stödtelegram från hemlandet. Dagens Eko gör intervjuer. Raslagarna debatteras i Tidsspegeln. Göteborgstidningen tar upp svenskkolonins splittring: ”Många svenskar tar parti för henne men det finns också åtskilliga som fördömer hennes handlingssätt och säger att hon försvårat de svenska affärsmännens arbete i Sydafrika.” GT citerar konsulatet i Johannesburg: ”… sluta att fråga oss om det finns någon likhet mellan det här fallet och Ingrid Bergman och Rossellini.”
Tydligast ställning tar Expressens Lisa Genell-Harrie: ”Jag protesterar … mot ovärdig journalistik kring Sara Lidman! Affären Sara Lidman, vad handlar den om? Om en enda sak, om människors värdighet. En ansvarig människas rätt att vara medmänniska.”
Föräldrarna i Missenträsk, hur hanterade de att dotterns privatliv blivit allmän egendom? Mamma Jenny skriver: ”… fly för ditt livs skull från den ort Johannesburg, som är så hårda mot de färgade folken … följ Pappa Andreas råd och sök den plats där du finner dej väl.”
Andreas sammanfattar: ”… i stort sett steg dina aktier mycket, i allmänhet betrakta dem händelsen som så att du fick vara ett medel att väcka världssamvetet. Till och med Lisa Persson, holmen, sa att nö ha a Sara nånting som jär bra och hela hjortonlandet tyckte detsamma så långt jag kunnat utröna. Om så lyckligt kan ske att du någon gång får komma hem behöver du ej frukta för sneda blickar från folkopinionen.”
Även Norran bevakar Sara Lidmans tid i Sydafrika.
Slutorden ger Sara själv i brev från Tanganyika, där hon bor under namnet Sarali Dman: ”Ibland när det går i arbetet kan det ju kännas som en tillgång och stor glädje att få hålla på med det man helst vill – men när man kommer i blåsväder – nog får man tåla! Och det ligger nåt skamligt i att stå i tidningen i tid och otid – att vem som helst ska ha lov att tycka och tänka om ens liv. Men jag var er därhemma så evigt tacksam för er kloka och fina hållning. Jag bevarar de breven som verkliga klenoder.”