Föregångaren skrevs av en alkoholist. Uppföljaren av en nykter alkoholist. Men frånsett det är Stephen King tillbaka där han var för 37 år sedan. Vid ”The Shining” (på svenska ”Varsel”). Och vid skräckgenren.
Efter att ha 0övergått till mer normala berättelser var enda egenhet är en inledande förändring av förutsättningarna – längst bak i skafferiet finns en dörr som förflyttar dig till 1963 – återupptar Stephen King i ”Doktor Sömn” berättelsen om Danny som i ”The Shining” lyckades fly undan sin galne far. Nu är han medelålders och likt sin skapare nykter efter många år av drickande som bland annat varit flykt undan skimret, förmågan att se saker man inte är i närheten av och att, oberoende av avstånd, kommunicera med andra med samma gåva.
Den som även Abra har.
Hon är 13 år och ser hur medlemmarna i Den Sanna Knuten torterar och mördar en skimrande 11-åring för att suga ånga ur honom; det elixir som garanterar dem telepatiska krafter och evigt liv.
Klart de vill åt Abra också.
Men Abra lär känna Danny som jobbar på ett hospis där han använder sin gåva till att hjälpa patienter som är mogna att ta steget över till andra sidan.
Läskigt är det, och övernaturligt, och egentligen gillar jag Stephen King bättre när han nöjer sig med tidsförflyttningar, men historier kan han sno ihop, och berätta dem, och för varje bok han skriver blir jag, som för tio år sedan inte läst en enda av hans romaner, allt mer imponerad.
OLLE LUNDQVIST