POP.På Eminems ”Stan” fanns en kvinnlig röst som fick världen att stanna till. Den karaktäristiska rösten tillhörde Dido, vars ”Thank you” blev en internationell angelägenhet. Välförtjänt? Nja, det kan diskuteras. Det är inte fråga om musik som dröjer sig kvar i medvetandet särskilt länge.
Det finns visserligen förlåtande drag i den tämligen jämngrå massan. Inledande ”No freedom” har sin charm och fungerar hyggligt med sin välmenande text och raka melodi. Detsamma kan sägas om ”Sitting on the roof of the world”.
Något måste hända, och det snart. Försöket att återskapa Eminem-succén med Kendrick Lamar-duetten ”Let us move on” känns bara... unket.
ANDERS SAMUELSSON
