Det svenska föreningslivet är dödsdömt. De unga vill inte längre engagera sig och det ideella engagemanget är snart ett minne blott. Eller?
Som varje vuxen svensk har även jag varit medlem i olika föreningar, men också suttit i ett otal föreningsstyrelser genom åren. Och jag vågar nog garantera att huvuddelen av er som läser detta också delar dessa erfarenheter med mig.
Vi svenskar är ett föreningsfolk. Ja, i alla fall har det varit så.
Enligt den senaste stora undersökningjag kunnat hitta på områdetvisar det sig att en halv miljon aktiva föreningsmedlemmar försvann mellan 1992 och 2000. Ser man till andelen medlemmar innebär det en minskning från 52 till 44 procent av den vuxna befolkningen. De politiska partierna drabbades hårdast och tappade en tredjedel av medlemmarna.
I studien”Segrar föreningslivet?” som Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor tog fram för två år sedan visar det sig att intresset för att engagera sig i olika typer av föreningar minskat betydligt bland framförallt tonåringar.
Som exempel kan nämnas Stockholm, landets största kommun. 1985 var 68 procent av högstadieeleverna med i en förening, men 2014 var motsvarande andel bara 47 procent.
För en månad sedan fick jag förmånen att dela ut Ernst Westerlund-stipendiet. Utmärkelsen delas ut av Ernst Westerlund-stiftelsen, där bland andra Norran finns representerade. Utmärkelsen syftar till att belöna insatser som på olika sätt bidragit till att fördjupa kunskaperna om Skelleftebygden.
Jag överdriver inte när jag säger att den samlade åhörarskaran till majoritet bestod av personer som sedan en tid passerat pensionsåldern.
Och så här ser det ut på många håll i vårt föreningsliv i dag. Det är de medelålders och de äldre som håller igång det föreningsliv som har byggt upp respekten för den representativa demokratin. Det som kommit att kallas för den svenska folkrörelsedemokratin, där man lär sig tolerans och respekt för demokratiska spelregler.
Men hur ska det gå om dessa demokratiska institutioner, som föreningarna faktiskt är, helt dör ut eftersom så väldigt få är beredda att sätta sig som exempelvis revisorssuppleant i en liten intresseförening?
Visst är det bekymmersamt, men långt ifrån nattsvart. Engagemanget tar bara nya vägar.
I en studiesom Demokratiinstitutet genomförde i fjol visar det sig att om man lägger ihop all politisk aktivitet, även i sociala medier, så är unga mer aktiva än äldre. De väljer bara andra vägar, som att demonstrera, skriva på namninsamlingar och delta i debatter.
Jag är alltså optimistisk och tror att engagemanget lever vidare, även om det inte innebär en dagordning, en ordförande och hembakade bullar.