Metallica. Foto: TT
Har ni hört ”Master of Puppets”?Ja, jag är fullt medveten om att två av Norrans andra kulturkrönikörer redan tyckt till om att Metallica vunnit Polarpriset. Jag har inte läst någon av dessa krönikor, men av rubrikerna att döma gissar jag åtminstone att den ena var gnällig och den andra positiv. Helt okej, men jag tänker ändå skriva en text om ämnet då mitt hjärta alltid bultat något oerhört för Metallica.
När jag som fjortonåring köpte ”Master of Puppets” på cd förändrades något. Musiken talade sitt egna tydliga språk och jag fick precis som miljoner andra innan mig fatta vad som var grejen. Vassa gitarrer, smattrande trummor och brustna stämband. ”Battery”, titelspåret, ”The thing that should not be”, ja, jag kan dra hela låtlistan om ni vill men inget spår är inte den kanske bästa låten man någonsin hört när den spelas. Det om något kännetecknar ett album som på egen hand är värdigt alla musikpris och hyllningar som någonsin existerat.
Jo, nog har det fått en del kritik att detta band vunnit priset. Jag tänker dock att det säger mer om kritikerna. Släpp det där, sluta lipa och fatta grejen. Rätt band vann. Knip igen och försök med något annat. När ett album som ”Master of Puppets” finns i diskografin, ptja, då blir även det mest välformulerade motargumentet tillintetgjort. Det bara är så.Men Black Sabbath då? Hade inte priset kunnat gå till dem istället som faktiskt var det kanske första riktiga hårdrocksbandet? Jo, dem hade varit värdiga vinnare. Iron Maiden då? Jo, också detta fantastiska band hade kunnat få åka till Stockholm, skaka lite hand med Kungen och ta emot lite pengar. Men nu blev det Metallica. Och låt mig upprepa frågan igen. Har ni hört ”Master of Puppets”?
För har ni inte hört ”Master of Puppets” så ställ er längst bak i klassrummet och skäms med dumstruten på huvudet.