När Lars Martin Johansson logiskt inte längre kan vara huvudperson i Leif GW Perssons polisromaner så träder en klassiker in i handlingen som centralfigur i ”Den samma historien om Pinocchios näsa”, Evert Bäckström. Han är ju känd som den mest misslyckade framgångsrike polisen i Sverige, en vedervärdig sexist som gärna säljer en utredning till kvällspressen bara betalningen är den rätta.
Här är kärnan att en kändisadvokat hittas mördad. Eftersom denne ofta försvarat gangsters av olika slag så är hans död en stor nyhet. Evert Bäckström släpps lös på fallet och hamnar i en underbart roande soppa som går från en misshandel med auktionskatalog via en vanskött kanin till tsarfamiljens Ryssland.
Leif GW Persson öser på hela vägen. Evert Bäckström är på en evig flykt från jobbet för att äta extremt lyxigt, kröka på samma nivå och dessutom gå till sängs med ett antal kvinnor för att lyfta fram den i boken evigt återkommande ”supersalamin”.
”Den sanna historien om Pinocchios näsa” är inte Leif GW Perssons bästa stund, långtifrån. Därtill är flödet lite väl stort och boken kunde ha stramats upp, bland annat vad gäller det rätt långrandiga partiet om den ryske tsaren.
Men visst, Leif GW Persson bygger inte minst sagt oväntade överraskningar och avslutar boken på ett sådant sätt att vi säkert inte hört det sista från Sveriges värste polis.
LARS ANDERSSON
