Del två: Hur mår dansen i Skellefteå? ”Utan gymnasieprogram flyttar dansarna”

Den lilla byggnaden ser vid första anblick inte ut att tillhöra Anderstorpsgymnasiet, men så fort dörren öppnas står det klart att den i själva verket är porten in till ett kreativt universum. Julmusiken ligger som ett ständigt, lågmält soundtrack i skolkorridorerna, affischer från otaliga produktioner pryder väggarna och skratt letar sig ut från en av danssalarna. Där övar dansprogrammet på sin traditionella julkoreografi – många steg ska bemästras och många sektioner ska justeras till perfektion.

– Det här är första dansen som de skapar helt själva, med stöd från oss lärare om de behöver såklart, säger Susanne Nordin, en av två danslärare på estetiska programmet.

Dansinriktningen har funnits i Skellefteå sedan 1992, ett år innan det estetiska programmet infördes nationellt. Under 25 år har antalet sökande gått upp och ner, för att stanna av för två år sedan. När årskurs tre närmade sig studenten i våras var framtiden osäker. Skulle det bli en klass till hösten? Eller skulle utbildningen tyna bort?

Nej, visade det sig. I augusti blev det återigen liv i danssalarna när elva nya elever satte sin fot på de knarriga trägolven.

– Att vi inte fick nya klasser under två års tid tror jag beror på gymnasiereformen från 2011. Helt plötsligt pratades det om hur matte och naturkunskap var allra viktigast, vilket ledde till att estetiska ämnena nedprioriterades. Men det känns som att det håller på att vända, att allmänheten inser hur viktigt det är med kreativitet, säger Susanne Nordin.

För vad händer ifall samhällsdebatten aldrig nämner vikten av kulturella uttryck? Och om det i sin tur leder till att Skellefteå förlorar sitt dansprogram på grund av få sökande?

– För det första flyttar de här ambitiösa, drivna ungdomarna som vill dansa härifrån. Sedan är det viktigt att förstå allt som dansen ger. Det är så mycket mer än att röra sig till musik, säger Susanne Nordin.

Bilden av danskonsten som endast fritidsaktivitet, vars främsta kvalitet är att det är roligt, måste vidgas menar hon. I sitt mångåriga arbete med unga dansare vet hon vad konstformen tillför.

– Det är otroligt viktigt. Vi ser hur de börjar här, bara 16 år gamla, och hur de utvecklas inom dansen men framförallt som personer. Det handlar om att lära sig samarbeta, att våga, att få en självkänsla och att bli modig. När man rör sig tänker man fritt, man utmanar sig själv. Jag önskar att fler skulle inse att det inte är antingen matte eller dans, det är när vetenskapen samverkar med kreativiteten som det inträffar stordåd.

I danssalen finns beviset. De elva eleverna vittnar om en stor förändring sedan första dagen på gymnasiet.

– För mig har det betytt jättemycket att få börja dansa. Det gör att jag får en paus mellan de stillasittande lektionerna, jag blir inte lika stressad och mår bättre, säger Josefine Johansson.

Vännen Linnea Pettersson håller med.

– Första gången vi skulle ha en föreställning var jag så nervös. Jag märker hur jag utvecklas som person och hur dansen gett mig mycket på flera plan. Och jag tycker det är viktigt att alla ska veta att dansprogrammet finns, och att det är högskoleförberedande, säger hon.

Bland tidigare elever på dansprogrammet finns professionella dansare som bland annat Hanna-Maria Albertsson, Thea Burlin och Pia Burman.

– De flesta danslärarna på dans- och balettföreningen har också gått här. Utan ett dansprogram på gymnasiet är det svårt att komma upp i de timmar som krävs för att studera danskonsten vidare. Och då blir återväxten av danslärare lidande. Men även om du inte vill arbeta med dans lär du dig sådant som du bär med dig hela livet, säger Susanne Nordin.

Förutom dans- och balettföreningen och estetiska programmet finns ytterligare en huvudroll i Skellefteås dansvärld – kommunen. Dansarna, föreningen och gymnasieprogrammet tecknar alla en bild av en stad där dansen inte får tillräckligt med resurser, men Susanne Sinclair, kulturchef, menar att kommunens kulturavdelning har i uppdrag att stötta danskonsten.

– Vårt uppdrag är att utveckla alla olika kulturuttryck, där dansen såklart ingår. Det gör vi bland annat genom olika projekt, som nyligen avslutade "Danscenter" där vi upplåtit utrymme och medel till danskonstnärer i residence, erbjudit workshops för dansare och arrangerat flera dansföreställningar. Sedan satsar vi mycket på föreställningar för barn och unga, både offentliga och i skolan, säger hon.

Vårens program börjar ta form, och där ryms allt från det lokalt baserade kompaniet AK Dans med "Flocken" till Cullbergbaletten med "Intergalactic underwater palace".

– Vi tycker det är väldigt viktigt att vara en del i utvecklingen av en professionell dansscen i kommunen, samt att barn och unga får ta del av uttrycket på ett naturligt sätt.

Hur kommer det sig att stödet till Dansväxthuset dragits in? Och vad säger du till de som inte tycker att dansen får nog med resurser?

– Från början var Dansväxthuset ett treårigt projekt, men vi har lyckats hålla det levande i tio år tack vare externa finansiärer. Men när de försvinner blir det tyvärr svårt, då det finns en budget att förhålla sig till. Jag har full förståelse för att dansarna och föreningarna har det svårt och jobbar med en begränsad budget. Vi arbetar för att stödja dem på de sätt vi kan. När det handlar om dansen går det att söka stipendier samt bidrag och så erbjuder vi billigare hyra på lokaler, bland annat, säger Susanne Sinclair.

Så, vad händer i danskellefteås framtid? Kommer Dansväxthuset få möjligheten att grönska igen? Kommer estetiska programmet med inriktning dans att försvinna? Eller väntar en dansrevolution runt hörnet?

– Jag vet inte. Men jag vet att det finns ett stort intresse och engagemang. Vi måste skapa en stad där det finns mer plats för det här uttrycket och för de här människorna. Vi är viktiga att slå vakt om, säger Susanne Nordin.

Det är så mycket mer än att röra sig till musik.