Del ett: Hur mår dansen i Skellefteå? Över 400 utövare

Året var 1970. I Skellefteå bodde 27 000 personer, The Beatles splittras och färg-tv blev en verklighet i hela landet. I Boliden fanns Eva Dahlgren, en storhet inom dansvärlden som upprätt som prima ballerina på alla de stora scenerna. Hon skapade Bolidenbaletten, men tyckte att fler barn borde introduceras för danskonsten. Där föddes Dans i skola, något som nu är obligatoriskt i de lägre årskurserna och har spridit sig till många kommuner i landet.

Det är den historieskrivningen Skellefteå dans- och balettförening vilar på; ett Skellefteå där danskonsten är prioriterad, omhuldad och något som satt staden på kartan. 40 år efter Dans i skolas start sitter Emmy Gustafsson Wass, föreningens verksamhetsledare, inne på kansliet i Kulturskolan.

– Vi är en anrik förening som har spelat stor roll för danskulturen i Skellefteå. Och de senaste åren har vi dessutom utvecklats otroligt mycket. Vi blickar både bakåt och framåt, säger hon.

Att sätta en diagnos på dansens roll i ett nutida Skellefteå kräver många meningar. Vid första anblick ryms en rad nedskärningar och begränsningar. Där finns Skellefteå kommuns stoppade finansiering av Dansväxthuset, som erbjuder vidareutveckling inom kulturuttrycket och har odlat många framgångsrika dansare. Där finns Dans i novembermörkret, festivalen som tidigare genomsyrade hela november men som nu främst handlar om en handfull olika arrangemang.

– Jag upplever det som att det finns ett ointresse för dans bland politikerna. Det prioriteras inte och leder till att det är vi, en förening, som till viss del får ta ett ansvar som egentligen kommunen borde ta, säger Emmy Gustafsson Wass.

Kulturskolan har egna danslärare, men den frivilliga dansverksamheten är det dans- och balettföreningen som står för. Och i det kommande kulturhuset finns konsten, litteraturen och teatern representerad i kärnverksamheterna – men inte dansen.

– Vi är en förening, så det är klart jag förstår varför vi inte ska inrymmas där. Men samtidigt är det så talade för hur man ser på dansen. Det finns en stor efterfrågan och vi tar ett ansvar för danskonsten som egentligen går utanför vårt uppdrag. Och sedan får vi väldigt lite medel för det.

På ena sidan ryms bristen på resurser – och på andra en framgångssaga. För trots att två halvtidstjänster driver hela verksamheten, trots att enda kommunala bidraget är ett aktivitetsstöd så frodas föreningen som aldrig förr. Barn och ungdomar står i kö för att lära sig dansa, grupperna är fyllda till sista platsen.

– Det är verkligen tudelat. På ett sätt går det jättebra, intresset är otroligt stort och det är många barn och ungdomar som vill dansa. Men på grund av att vi har alldeles för lite resurser kan vi inte ta emot alla eller utvecklas som vi vill, säger Emmy Gustafsson Wass.

Exakt hur ser då dansutövandet ut? I dans- och balettföreningen finns kring 450 aktiva dansare. Utöver medlemmarna i föreningen finns även professionella dansare i Skellefteå, som Linn Lundmarks kompani Celidance och Kajsa Rauhala samt Anna Westergrens AK Dans.

För att sätta siffrorna i en kontext går det att jämföra med Skellefteå AIK. Där finns cirka 2200 medlemmar, men 400 aktiva spelare.

– Vi är en av de största föreningarna här i stan. Men våra dansare känner ofta en frustration, att de inte prioriteras och att deras passion inte värderas lika högt som mycket annat.

Ett tydligt exempel är Dansväxthuset, menar Emmy Gustafsson Wass. Projektet som lovordats långt utanför kommungränsen, där unga, ambitiösa dansare sedan 2006 haft möjligheten att djupdyka i danskonsten. Verksamheten drevs först av kommunen, men förra året tog Dans- och balettföreningen över. Hösten 2016 kom beskedet som ett slag i magen – finansieringen stoppades. Nu, ganska precis ett år senare, har konsekvenserna blivit tydliga.

– Vi kallar det Dansväxthuset i miniformat. För det är långt i från vad det en gång var. Det finansieras i princip av vår övriga verksamhet, vilket innebär att mindre tid kan läggas på alla grupper samt att vi måste ta ut en avgift på 6000 kronor per år. Så det blir även en klassfråga, alla har inte möjlighet att delta, säger Emmy Gustafsson Wass.

Några trappor nedanför kansliet letar sig ljudet av fot mot trägolv ut i korridorerna. Där övar varje tisdag de kring 15 dansarna som idag ingår i Dansväxthuset. Skratt, uppmuntrande tillrop och många svåra danssteg hinns med under den nästan två timmar långa träningen.

– För mig betyder det jättemycket. Jag har dansat i många år och utan Dansväxthuset, som är den högsta fördjupningsgruppen, vet jag inte var jag skulle kunna dansa för att utvecklas här. Vi brinner för dansen och det är synd att den inte uppmärksammas så mycket. Nu pratar vi om Skellefteå som guldstaden, i framtiden vill jag att vi säger dansstaden, säger Alice Båtsman, en av dansarna.

Om Emmy Gustafsson Wass blickar framåt ser hon, förutom ett brinnande dansintresse, vissa orosmoln.

– Vi har väldigt svårt att rekrytera danslärare. Och när Dansväxthuset bara existerar i ett miniformat blir vi inte en lika attraktiv arbetsplats. Man måste förstå att om vi inte kan erbjuda dans på högre nivå, som Dansväxthuset, då kommer vi i slutändan inte heller kunna arrangera barndans. För båda delarna är väsentliga om vi vill locka lärare.

Men kampen för växthuset, och i förlängningen dansen som viktigt kulturuttryck, går vidare. Som alltid.

– Cecilia Dahlgren, Evas dotter, brukar säga: "När man är dansare, då får man också räkna med att vara en pionjär". Och så är det verkligen. Det finns många tappra själar som kämpar, men jag undrar ändå – ska man verkligen behöva kämpa så här mycket?