ROCK. Alla som har längtat efter en ny skiva med Deep Purple räcker upp en hand! Ingen? Nej, det var väl det jag trodde. Ytterligare ett gubbgäng som borde lära sig att bara för att man kan göra något betyder det inte att man ska göra det. Suck. Jag kryper på knä för bandets klassiska album, så en strimma av förhoppning finns ändå om att bandet ska få ihop det. Icket. ”Now what!?” gör att jag släpar mig mot skivspelarens avstängningsknapp för att få tyst på eländet. Det är trist att behöva säga det, men här är ett band som redan vid återkomsten 1984 efter ett åtta år långt uppehåll kändes trött och passé. Gissa om de piggnat till under de 29 år som passerat sedan dess? Medlemmar har kommit, gått, kommit tillbaka igen och trillat av pinn. Resultatet är ändå detsamma. Trött och gubbig rock utan vare sig pondus eller charm. Sångaren Ian Gillan, tidigare känd för sin stora röst, låter lika nasal som en Skelleftebo. Skrämmande, jag vet. Fast en liten kul detalj har jag ändå hittat, tro det eller ej. Med lite fantasi kan man nästan inbilla sig att det är hjältarna i Iron Maiden som under en inledande minut spelar i första låten ”A simple song”. Det gör ont i hjärtat att det är det enda positiva jag kan säga om Deep Purple anno 2013
DENNIS FAHLGREN
