Jasmine Ravaghi, från studieförbunet Sensus, och Theresa Eriksson, Nordiskt berättarcentrum, beskriver Kvinnorum som betydelsefullt.
Det började med UngHästen, Västerbottensteaterns avdelning som riktar sig till ungdomar. Theresa Eriksson skådespelade i en av ensemblens föreställningar, där en grupp nyanlända afghanska kvinnor var inbjudna som publik. Efteråt var hon tagen av mötet, en känsla hon bar med sig. När Matilda Kjellmor, ytterligare en av skådespelarna på Västerbottensteatern, började arbetet med sin berättarföreställning "KvinnORKan" föddes också tanken på en kravlös mötesplats.
– Ämnet i föreställningen är ju kvinnoberättelser, den här speciella orken vi bär på och en hyllning till de som gått före. Vi kände att det var en perfekt utgångspunkt för samtal kvinnor emellan, säger Theresa Eriksson, som nu arbetar på nystartade Nordiskt berättarcentrum och är projektledare för Kvinnorum.
Deltagarna har fokuserat mycket på samtal.
I Matilda Kjellmors "KvinnORKan" reflekterar hon över sina egna förmödrar, och vad det egentligen innebär att vara kvinna. Det var där, i kvinnoberättelserna, som Kvinnorum tog avstamp.
– Hon pratar mycket om betydelsen av separatistiska platser, där bara kvinnor möts. Därför var det också självklart att projektet skulle vara för kvinnor, och heta just Kvinnorum, säger Theresa Eriksson.
I november bildades tre olika grupper, två med kvinnor födda i Sverige samt nyanlända och en med bara nyanlända kvinnor. Sammanlagt handlar det om kring 40 kvinnor som deltagit i projektet, som är ett samarbete mellan Nordiskt berättarcentrum, Museum Anna Nordlander och studieförbundet Sensus med stöd av Länsstyrelsen.
– Vi har träffats en gång i veckan sedan dess och nästa vecka är det allra sista mötet, säger Jasmine Ravaghi från Sensus, också delaktig i projektet.
De har ägnat sig åt allt från avslappnade samtal, till att se "KvinnORKan" översatt till persiska och besöka Museum Anna Nordlander. Kvinnornas framtidsdrömmar har sedan kokats ner till ett ord, som broderats på kökshandukar – en symbolik i både stygnen och handduken.
– Det är något som alltid förknippats med så kallat kvinnogöra. Handdukarna går nu att se på museet, och där ryms ord som "Hopp", "Utbildning" men också "Put", som står för permanent uppehållstillstånd, säger Theresa Eriksson.
Det ömsesidiga berättandet och konsten är ständig utgångspunkt, men det är kvinnomötena som är det centrala.
– Det här har berört oss djupt. Jag tycker att det här visar på betydelsen av kultur, men också betydelsen av mötesplatser. Styrka, glädje och stöttning, allt har funnits i de här grupperna, säger Jasmine Ravaghi.
Theresa Eriksson återkommer till frågorna som ställs i "KvinnORKan" – vad bär vi med oss i arvet som kvinna? Och hur har det format oss?
– Ofta när det handlar om personer som invandrat hit så är just deras flykt det primära. Här möts istället kvinnor över just upplevelsen kring att vara kvinna. Det är något som förenar alla, oavsett födelseland, och det har också varit vårt syfte. Att genom kultur föra samman kvinnor från olika generationer och länder, säger Theresa Eriksson.
Vad som händer efter sista träffen är oklart, men både Nordiskt berättarcentrum och Sensus vill att projektet ska fortsätta utvecklas.
– Det här är för bra för att släppa. Vi kommer att arbeta vidare på något sätt, säger Theresa Eriksson.