Den som väntar på nåt gott... Christina Richardson från Skellefteå hade det klart för sig redan som barn – hon ville jobba som inredningsarkitekt. Men det skulle dröja ända till 45-årsåldern innan hon gjorde slag i sak. Foto: Daniel Eriksson
Vi tar det från början. Christina Richardson växte upp på Åsgatan på Norrböle i Skellefteå och gick skola på Norrhammar- och Balderskolan.
Hon berättar att hon alltid närt en dröm om att bli arkitekt.
– När jag tittar tillbaka på när jag var liten, så kunde jag sitta och rita planlösningar på hus, vilket är helt rubbat. Men så var det. Och när jag gick in i hus, så tänkte jag ibland att de kunde ta bort en vägg eller så, säger Christina.
I slutet av 80-talet, när hon hade tagit examen från Balderskolan, ville hon utbilda sig till arkitekt.
– Då fanns det tre arkitekthögskolor i Sverige, som tillsammans tog in runt 100 personer, så det var jättesvårt att bli antagen, säger Christina Richardson som inte blev en av de lyckliga under de tre år hon sökte.
Samtidigt jobbade hon som ritare och konstruktör åt FFNS Arkitekter i Skellefteå.
– Men efter ett tag kände jag att jag inte kunde sitta där och vänta på att bli antagen till arkitekthögskolan. Så jag sökte och kom in på berg- och maskiningenjörsprogrammet i Luleå, säger Christina.
På universitetet i Luleå träffade hon sin man Peter Richardson.
– Vi började i samma klass 1990, blev ett par 1992 och har följts sedan dess, säger Christina.
Vid sidan av plugget hjälpte hon människor med att exempelvis rita planlösningar och söka tillstånd för garage och tillbyggnader.
– Men efter examen fick jag jobb inom gruvindustrin med inköp, försäljning och produktion och då la jag arkitektdrömmarna åt sidan. Jag tänkte – det där kommer jag aldrig kunna jobba med.
Hon har under åren jobbat som ingenjör åt LKAB, Boliden, Outotec och Bergteamet. Men för snart tre och ett halvt år sedan tog livet en helt ny riktning.
– Peter är född i Sverige, men uppvuxen i Brasilien och USA, och han har precis som jag rest mycket. Vi har alltid pratat om att flytta utomlands och vi sa att det var dags att börja titta på något nytt, säger Christina.
Sen gick allt fort. Peter fick ett erbjudande från Lundin mining att arbeta vid deras gruva i Marquette, Michigan, i norra USA. Christina och Peter åkte dit en helg och bestämde sig direkt.
– Jag kände att jag hade chansen att göra det jag verkligen vill göra, så jag sa upp mig och vi flyttade dit i augusti 2015 med vår yngsta dotter Sascha, som då var 16 år. Hon har alltid velat flytta till USA, så hon var på, säger Christina och fortsätter:
– Från att ha jobbat 60 timmar i veckan gick jag till att bli hemmafru, vilket var helt fantastiskt. Men det var så mycket att ta tag i, exempelvis försäkringar, fixa bankkonton och få in Sascha på skola, så jag hade fullt upp med att bara existera.
Samtidigt hade Christina planen klar för sig – hon skulle börja plugga på universitetet. Och bara några månader efter flytten, vid julen 2015, blev hon antagen vid New York institute of art and design och påbörjade då studierna till inredningsarkitekt.
– De erbjöd en omfattande distansutbildning och jag älskade varje sekund av den. Utbildningen var treårig, men det var så himla roligt och jag hade inte så mycket annat att göra, så jag tog examen ett år senare, berättar Christina.
I början på 2017såg hon till att bli certifierad och sedan dess jobbar hon som egenföretagare med inredningsdesign.
– Men det känns inte som att jag jobbar. Jag tänker bara – att jag får jobba med det här, som jag tycker är så himla roligt. Det är få förunnat att få göra den här växlingen mitt i livet – att göra något helt annat. Jag är otroligt tacksam för det!
Christina har en Youtube-kanal, som hon skapade inför flytten till USA. Tanken var då att dokumentera flytten och att ge familj och vänner en inblick i deras nya liv i Amerika. Men sedan i somras har hon bara använt kanalen som en pr- och underhållningskanal där hon lägger upp inredningsfilmer. Idag har hon närmare 12000 följare.
– I början förstod jag inte varför det var så intressant, men sen upptäckte jag att så fort jag la upp en rundvandring i huset eller att jag bara bäddade rent, så fick jag jättemånga visningar och kommentarer. Det tog ett tag att inse vad folk vill se. Men det är ju det här jag vill göra, så det finns ingen konflikt i det.
Sedan flyttten till Marquette har de bott i en av Lundin minings hus.
– Villan är på 400 kvadratmeter och fjantigt stor. Vi behöver inte en så stor bostad, men vi bor där än, säger Christina och berättar att huset var i uselt skick när de kom till staden.
– Vi hade hästmyror och mögel i huset och döda råttor bakom väggarna, så det luktade lik. Så jag fick i uppgift av företaget att renovera det, vilket kändes helt rätt. Det har gått från att vara råttinvaderat till ett beboeligt hem.
Hon beskriver Marquette som en bondhåla.
– Min äldsta dotter Mette uttryckte det bra när hon var på besök i somras, hon sa: ”Det här är som ett jättestort Lycksele”. Stan är i samma storlek som Skellefteå, fast folk kör pickups, har flanellskjorta och är mer jakt-, fiske- och skoterintresserade här. I Marquette bor det väldigt många svensk- och finskättlingar, vars förfäder utvandrat dit för gruv- och skogsindustrin.
Till hösten planerar Christina, Peter och Sascha att flytta till kanadensiska Toronto som ligger sydost om Marquette, cirka tio timmar med bil.
– Peter har fått ett annat jobb fast för samma företag. Och jag ser en flytt som bra för mina affärer – Toronto är en miljonstad och jag får ett större kundutbud. Men jag vill inte bara jobba lokalt, utan även internationellt. Jag kan jobba via nätet och behöver inte alltid vara på plats.
Utbildningen var treårig, men det var så himla roligt, så jag tog examen ett år senare.
Allt utrivet. Christina blev anlitad av en kund som hade rivit ut hela huset på en gång och som sedan inte hade någon plan. Så här såg badrummet ut innan Christina kom in i projektet. Foto: Privat