Alla som läser Karin Fossums kriminalromaner vet att här är det inte invecklade intriger som är det viktiga, inte heller att kriminalarna är alkoholiserade ensamvargar eller en stor arbetsgrupp i storstadens brus.
Nej, här är det den stillsamme kommissarien Konrad Sejer som ställs inför allmänmänskliga problem. Som när det unga paret Carmen och Nicolais första barn, knappt två år gammal, återfinns drunknad i en damm nära deras bostad. En tragisk händelse, men kräver den något annat än en rutinmässig utredning?
Nicolai verkar adekvat bestört över det inträffade, Carmen börjar däremot snabbt planera för deras fortsatta liv. Som att hon egentligen inte sörjer sin utvecklingsstörde lille son Tommy. Och hur gick det egentligen till när han drunknade? Råkade det för ett ögonblick brista i tillsynen, eller hände något helt annat som mamma Carmen försöker dölja?
Handlingen snirklar sig sakta framåt. Konrad Sejer försöker lägga ärendet åt sidan och hinner även åtgärda den godartade tumör i innerörat som han trodde skulle leda till sin egen död.
Men så till sist, kommer en tämligen oförutsebar upplösning som inte så lite påminner om hur det brukade sluta i Alfred Hitchcocks berättelser i svartvit tv för 50 år sedan.
Inte så illa. Kompetent skrivet, och mer tänkvärt än i många andra deckare. Det vill säga, precis som i alla de andra 15 böckerna av Karin Fossum.
STEFAN HOLMBERG