Drabbades. Maria Andersson kämpar mot cancer som har spridit sig i kroppen. Foto: Ulrika Andersson.
– Äggstockscancer upptäcks ofta för sent. Symptomen är diffusa, säger Alexandra Andersson.
I Marias fall var det magen som växte.
– Många trodde jag var gravid, säger hon.
Det var Alexandra som till slut fick sin mamma att åka till akuten och snart konstaterades vad hon led av och det blev operation. Cancern hade då spridit sig i kroppen.
– Det blev en chock och den här cancern har en dålig prognos. Jag minns att jag var mycket upprörd, jag kände till lite grann om livmoderhalscancer, då vi fått utskick om det, men äggstockscancer visste jag inte ett smack om. Det gjorde mig irriterad att det inte informerades om detta, säger Alexandra.
Irritationen ledde till att hon engagerade sig i frågan och arrangerade en föreläsning på Umeå universitet – den första i sitt slag i norra Sverige. För det fick hon eldsjälspriset av Nätverket mot gynekologisk cancer. Och engagemanget har vuxit under hennes mammas sjukdomstid.
Maria fick ett återfall av cancern för två år sedan, då man hittade tumörer på flera platser i kroppen. Nu får hon dagligen fortsatt behandling.
– Det har fungerat bra än så länge, men det finns ingen garanti, säger Maria.
– Tyvärr är det ofta så med kvinnor som har äggstockscancer. Man svarar ofta bra på den första behandlingen men sedan kommer återfall med spridd cancer. Det är inte ens 50 procents överlevnad efter fem år, säger Alexandra.
Hon berörs också själv av Marias sjukdom, inte bara som anhörig. De två delar en genetisk mutation BRCA1, som ger en ökad risk för bröst- och gynekologisk cancer. För Alexandra ledde vetskapen till att hon tog beslutet att operera bort båda brösten, förebyggande. Släkthistorien visar hur illa det kan gå.
– Jag tänker på släktingar på morfar och mormors sida, mina fastrar som dog tidigt i livet. De hade ingen chans. Det finns även släktingar på mormors sida som dött i cancer, säger hon.
Själv vill hon råda över sitt öde.
– Jag tänker att jag har en förmån. Jag kan förebygga cancern och är tacksam för att jag fick veta nu och inte när jag är 45 år, säger hon.
Opereras igen
När hon ställdes inför att operera bort brösten var hon ganska oförberedd.
– Men jag ställde ganska snabbt in mig på det. Man blir övertygad när man ser hur mamma haft det och gör allt för att undvika att drabbas själv. Det var inte psykiskt jobbigt att ta bort brösten. Jag har inte känt att min kvinnlighet sitter i brösten, säger hon.
Men ett bakslag kom när det avslöjades att kvinnor som opererats förebyggande kan behöva opereras igen då operationerna kan ha varit ofullständiga, vilket Norran berättat om tidigare.
– Jag är en av kvinnorna vars operation måste kontrolleras, säger hon.
– Men jag ångrar mig inte. Jag kommer att få börja göra gynkollar också vid 30 år. Egentligen tycker jag att det är för sent för mig. Jag kan i så fall söka kontroller privat, säger hon.
Alexandra vill trycka på att inte bara kvinnor kontrollerar om de har någon genetisk mutation som ökar risken för cancer.
– Även män måste hålla koll om de har vår mutation eller mutationen BRCA2. De ökar risken för prostatacancer och cancer i bukspottskörteln, säger hon.
De kvinnor som har BRCA1 eller 2 och inte väljer att operera bort brösten får istället följa ett kontrollprogram där de röntgas årligen.
– Det är jättebra. De lämnas inte vind för våg, säger Alexandra.
Täta kontroller
Maria säger att hon mår ”hyfsat” i dag.
– Jag tar dagen som den kommer, lever i nuet. Jag kan inte göra så mycket mer än jag gjort, säger hon.
Var tredje månad går hon på kontroller för att se att tumörerna inte växer.
Om prognosen kan hon inte säga så mycket i dag.
– Det är inte så bra om det blir fler återfall, säger hon.
Båda hoppas på att forskningen ska ge nya läkemedel och behandlingar. Och de tycker att det har hänt mycket bara under de år Maria varit sjuk.
Att engagera sig i arbetet mot cancer och i nätverket är ett sätt för de båda att hantera situationen. Varje år har de som mål att besöka cancergalan.
– Det gör att man inte känner sig ensam. Vi är en familj som stöttar varandra, säger Maria.
– Att engagera mig i det här är det bästa jag gjort i mitt liv. Jag känner mig nyttig och det är viktigt för mig att kunna påverka kvinnofrågor, säger Alexandra.
I dag är hon ledamot i föreningen Nätverket mot gynekologisk cancers styrelse.
För tredje året i rad är hon nu med och anordnar en gyncancerdag i Umeå 27 april. För första gången kommer föreläsningarna att direktsändas i Skellefteåområdet. Vill man delta ska man mejla Alexandra (se gyncancer.se).
– Jag vill visa att kunskap räddar liv, säger hon.
Eldsjäl. Alexandra Andersson brinner för att göra skillnad när det gäller kvinnofrågor. Foto: Ulrika Andersson.