ROCK. Bon Jovis största inverkan på musikvärlden är att de givit coverband världen över en publikknäckare i form av ”Living on a prayer”. Utöver detta, något tveksamma, arv finner jag inga förlåtande drag i den alltsomoftast slätstrukna och platta musik som präglat bandet sedan dag ett. Trots att jag kastar mig in i ”What about now” med öppet sinne dröjer det inte länge förrän det står klart att skivan är, osannolikt nog, värre än jag kunnat ana. Inte ett enda spår berör eller höjer pulsen nämnvärt. Det trallas oförtrutet på i en slags country-rock med tomt ekande körer som jag har svårt att se syftet med. Något som även gäller för skivan i allmänhet.
ANDERS SAMUELSSON
