Klockan är tio på förmiddagen. På boendet där Inger Holmqvist-Modig tjänstgör är det lugnt. Förmiddagsbestyren är avklarade och en av brukarna har gått iväg med en i personalen för att handla. I det trivsamt inredda allrummet står tv:n på.
– Våra brukare ska ha ett så bra liv som möjligt, det är vårt mål, säger Inger och sätter sig ner vid köksbordet.
Hon förklarar att boendehandledarnas främsta uppgift är att sätta brukaren i centrum. Att leda dem rätt i vardagen och att se till deras bästa.
– Vi gör allt här på boendet, lagar mat, städar och sköter personlig service och vi måste vara oerhört lyhörda. Mycket handlar om dagsformen hos våra brukare, säger hon.
Vissa dagar fungerar inte särskilt mycket, andra kan allt flyta på utan problem.
– Det har varit ganska rörigt med alla förändringar inom stöd och service de senaste åren och det blir svårare och svårare att hålla fokus på brukarens bästa. Många duktiga boendehandledare har också sagt upp sig och vi behöver arbetsro, säger hon.
När det gäller titlarna så har arbetsgivaren lagt fram ett förslag där personalens titulaturer ska ändras till:
Stödpedagog.
Stödassistent.
Stödpersonal.
– Jag utgår ifrån att jag ska heta stödassistent, men jag vet inte eftersom den enda information jag har fått är i ett mejl från vår verksamhetschef i somras.
Hon visar upp mejlet samt ett kompendium som innehåller 14 sidor, ”Titulatur och utbildningskrav” som ska förklara tanken med titelbytet, men Inger tillägger:
– Jag förstår inte vitsen med det och jag är inte positivt inställd. Mest för att jag inte vet vad det står för och hur det påverkar oss, inte minst när det gäller lönen, säger hon.
Vilka förändringar blir det i er vardag med andra titlar?
– Inga. Vi ska ju göra samma jobb ändå, säger hon, knyter ihop en plastpåse med hushållssopor, går ut och slänger den i soptunnan.
På ett annat av kommunens boenden möter vi Therese Lindgren. Hon har arbetat som boendehandledare i 13 år och trivs oerhört bra med jobbet. Hon ifrågasätter också alla förändringar: ”Det senaste är de här nya titlarna, jag förstår inte vad det kommer att innebära för mig”, säger hon.
– Det finns en oro över att det ska påverka lönerna i negativ mening. Men det jag tycker är värst är att våra chefer inte lyssnar på oss. Vi vill inte ha nya titlar men förmodligen kommer de att klubba igenom nya titulaturer, oavsett vad vi tycker, säger hon.
Hon använder orden ”ohörsamma chefer” och säger att något hon önskar hett är arbetsro. Att det är viktigt, inte minst för de personer hon har som uppdrag att stötta.
– Jag vill sköta mitt jobb och slippa förändringar, jag vet vad jag ska göra, nämligen förbättra andra människors vardag, säger hon med eftertryck.
Hon säger också att vikariebrist och uteblivna eller förskjutna raster är andra källor till frustration.
– Ibland sätts vikarier in, ibland inte och det har hänt att jag har åkt till jobbet, trots att jag inte känt mig fräsch.
Anledningen är att hon inte velat riskera att sätta sina kollegor i klistret.
– Vårt jobb handlar om personer som har behov av vår hjälp. När vi går kort så kan vi tvingas utesluta saker vi planerat.
Det värsta tänkbara, enligt Therese, är att tredje person riskerar att fara illa.
Rasterna är en annan del hon tar upp.
– Det är ganska ofta problem med att ta ut rast och ibland blir den förskjuten. Vi har inte alltid det utrymmet och det känns inte bra.
Therese gör sig redo för besök hos en av personerna hon handleder. Vi får följa med. Den personen understryker värdet av boendehandledare.
– De är viktiga i min vardag. Med hjälp av boendehandledare så kan jag bolla saker och de finns här när man mår dåligt. Om de inte hade funnits hade jag nog varit kvar på psyket, säger personen.
Nu, med egen bostad och stöd av boendehandledare börjar saker och ting gå åt rätt håll.
– Det är bra för nu kan jag fokusera på det friska och inte bara det som inte känns bra.
Therese Lindgren håller just nu på att vidareutbilda sig och vill stanna inom socialpsykiatrin.
– Det här är världens bästa jobb, men vi måste få arbetsro och slippa en massa förändringar. De skapar stress, inte minst för de personer vi ska stötta.
När det gäller de nya titlarna säger Anne Andersson, Kommunals ordförande inom stöd och service att det, enligt arbetsgivaren, handlar om samsyn. Det befaras också att de som får titeln stödpedagog får en chefsfunktion, vilket innebär att löneskillnaderna ökar ute i verksamheterna.
– Alla kommuner i Sverige ska ha samma titlar, men i dag är det bara 60 kommuner av totalt 290 som har ändrat titulaturerna, säger hon och tillägger:
– Vi tror att det här kommer att innebära a, b och c-lag inom stöd och service och att det kommer att påverka löneutvecklingen på ett negativt sätt. Förslaget om att ändra titlarna är samverkat med arbetsgivaren, men vi landade i oenighet.
Vad blir nästa steg för er när det gäller personalens titlar ?
– Styrelsen har gjort en riskbedömning och konsekvensanalys av de synpunkter som vi har fått från våra medlemmar. Sedan har arbetsgivaren och Kommunal haft förstärkt samverkan gällande arbetsgivarens förslag, där Kommunal är oenig. Arbetsgivaren har valt att göra en egen riskbedömning och konsekvensanalys och lyfta ut delar av den som Kommunal har gjort men vi kan aldrig komma överens om något som våra medlemmar inte vill ha. Vi beklagar att vår arbetsgivare väljer att inte lyssna på 1 100 medarbetare om man nu vill vara en attraktiv arbetsgivare.
Om beslutet tas, vad gör ni då?
– Beslutet är redan taget om att driva den här punkten vidare, men Kommunal måste få vara delaktig och driva våra synpunkter och frågor i den fortsatta processen.
Det har varit ganska rörigt med alla förändringar inom stöd och service de senaste åren.
Avdelningschefen: ”Det handlar om att höja statusen”