Linköping samlade ihop sig.
De kom upp till Skellefteå för att göra allt de kunde för att ta kampen.
Försvarsspelet var det mest kompakta hittills. Marcus Högberg gjorde några räddningar som "inte finns". Men AIK är så starka att frågan är vad som biter på dem i den här semifinalserien.
Linköping satsade på nämnde Högberg och det syntes att laget hade laddat upp för att vara defensivt beredda. Laget checkade väldigt lågt och ibland inte alls, utan ställde snabbt om för att ha fem man i mittzonen.
I egen zon var slottet nästan helt tätt. Förutom 40 skott på mål, sköt AIK 19 skott som missade mål. 59 avslut, det är nästan ett avslut per minut i snitt.
Däribland fanns sannolikt de fem ramträffar som AIK hade under matchen.
Linköping visade ändå hjärta och gjorde vad de kunde för att kunna ta en livsnödvändig seger. Daniel Rahimi tog alla chanser han kunde för att dela ut lite tjuvnyp kring LHC-målet och framåt fullföljde Kent McDonell så fort det gick. Men elakheter och hårt spel hade ingen effekt.
AIK var ett nummer för stort den här kvällen också. När Viktor Arvidsson gjorde det förlösande 2–1 målet i tredje perioden, var det början till slutet för LHC. Målet var oerhört vackert av Arvidsson, som styrde pucken upp i krysset. Oscar Möller var iskall när han passade till Bud Holloway i fritt läge.
Självförtroendet och kylan var oerhört imponerande i AIK. Ingen spelare verkar känna någon större rädsla i något läge.
Desto tyngre går det för Magnus Johansson, som i mer än tio har varit en av SHL:s absolut bästa backar. Han kastade bort pucken i förta matchen som gav AIK 3–0. Den här gången var han inte rejäl när AIK vände spelet och Holloway slog in 3–1 till AIK.
Linköping bjöd upp till kamp, precis som HV 71 gjorde, men någonstans syns det också att det här lagen hamnade långt ned i tabellen. Allt pekar på att AIK stänger den här serien och ordnar sin fjärde raka finalplats på söndag. Även om det inte heller lär bli utan kamp, räcker inte LHC till.
Hela laget ser ut att vara i en sprudlande och ihållande form. Och den formen tycks smitta av sig också. Joakim Lindström är fröjd att se i varje match. Så dominant som han är den här säsongen har ingen varit sedan Sedinarnas dagar. Lagkaptenen Jimmie Ericsson bär fram laget på sina axlar och Oscar Möllers utveckling ser inte ut att ha några gränser.
Lägg därtill att Viktor Arvidsson är ett snäpp vassare än under fjolårets slutspel. Han får dessutom betydligt mer utrymme. Arvidsson spelar både i första powerplayuppställningen och i boxplay.
Årets AIK ser oerhört imponerande ut. Backbesättningen stärks för varje match, medan forwardbesättningen känns starkare än ifjol. Det trots att Oscar Lindberg har lämnat laget.
***
Det är den sista kvalserien vi ser. Jag ska vara helt ärlig, jag kommer verkligen att sakna den. Fyra lag slåss om en SHL-plats i sista omgången. Det är både skrämmande och underhållande. Däremot är det nya systemet bättre ur ett sportsligt perspektiv. Därför går att respektera framtidens lösning även om den inte lär bli lika kul.
På måndag hade jag velat ha 200 tums tv – och tre tuners.
Djurgården har en form av fördel, men Rögle har ju en fantastisk förmåga att alltid dra längsta strået i de här sammanhangen. Men för all del, en sådan här omgång kan det mest absurda hända i slutskedet av matcherna. Det skulle kunna bli så att både AIK och Rögle drar ut sina målvakter...
//Adam S