HEAVY METAL. Så var det dags. Återföreningen av Black Sabbaths klassiska uppsättning, med undantag för trumslagaren Bill Ward som på grund av en kontraktdispyt ersatts med Brad Wilks från Rage against the machine. Första gången sedan ”Never say die” från 1978 som Ozzy Osbourne, Geezer Butler och Tony Iommi spelar in ett album tillsammans. Stora frågan är om det håller? Ja, det här är en bra och solid skiva. Den på förhand utlovade återgången till ett klassiskt 1970-talsstuk är dock aningen överdriven.
Tony Iommis riffalkemi och solokonst är lätt att identifiera, men stundvis tycker jag låtsnickeriet resonerar minst lika mycket mot bandets sentida ”Heaven & Hell”-period med Ronnie James Dio vid mikrofonen än den klassiska Ozzy-eran. Intressant blandning, och ganska befriande hur albumet fortsätter det senare stuket med vissa bakåtriktade flörtar istället för att skamlöst kopiera och upprepa sitt förflutna. Halvtrista singelspåret ”God is dead?” faller på plats i albumkontexten och växer tacksamt i sällskap med de andra spåren. I synnerhet de tre avslutande spåren ”Live forever”, djävulsbluesen ”Damaged soul” och malande ”Dear Father” lyfter mina nävar i luften. Kedjans svagaste länk heter dock Ozzy Osbourne. Hans röst har sett sina bästa dagar och låter stundvis trött och ansträngd. Men trots allt är ”13” en bra, om än inte fantastisk, återkomst.
DENNIS FAHLGREN
