Det finns en tradition inom deckarlitteraturen med huvudpersoner drabbade av diverse privata svårigheter. Skilsmässor, alkoholism, sjukdomar och annat besvärar, självklart samtidigt som hemska brott ska utredas. Martin Beck och Kurt Wallander är kända exempel på denna arketyp, men frågan är om inte kriminalpolis Erlendur Sveinsson tar priset som den dystraste. Hans skilsmässa är den bittraste, hans relation med sina barn den trassligaste, de lyckliga stunderna är få. Som pricken över i beskrivs det omgivande isländska landskapet som ogästvänligt och ibland direkt fientligt.
I ”Den kalla elden” går författaren Arnaldur Indriðason tillbaka i tiden. Ett smart drag som han använt förut, och som förhindrar att Island blir som tv:s Midsomer där nya mord inträffar varje vecka. Erlendur besöker sina barndomstrakter i glesbygden och börjar nysta i en händelse från andra världskriget, då en ung kvinna försvann spårlöst under en storm. Händelsen har även vissa beröringspunkter med Erlendurs egna upplevelser som barn – ännu mer personlig tragedi som vi får ta del av.
All denna olycka skulle kunna bli parodisk, men Indriðason behåller allvaret och med knivskarpa formuleringar och människoporträtt sugs man in i berättelsen. När man lägger ifrån sig boken känner man sig nästan frusen – ett gott betyg i det här fallet. ANDREAS ERIKSSON
