Då och då händer det att man som recensent läser ut en bok som man skulle ha lagt åt sidan om det inte vore för att man tagit på sig att skriva om den. ”Barnmorskan” av Katja Kettu är en sådan. När jag läst ut den är jag lättad, det är äntligen över.
Året är 1944, kriget i norra Finland går mot sitt slut och barnmorskan som kallas Vildöga förälskar sig i SS-officeren Johannes som med sin 35 millimeters Leica ska dokumentera krigets fasor. I gränsområdet rör sig ryssar, finnar och tyskar.
Mycket utspelar sig i ett fångläger med över 300 fångar, här hör våldtäkter och aborter till. Lik travas i stinkande högar i massgravar och tuberkulosen härjar.
Språket är mustigt, rått och grymt. Vildöga kan sin naturmedicin och rör ihop sina brygder. Tolken är kedjad och fångarna utsätts för medicinska experiment.
Det hela är motbjudande, grovheterna staplas på varandra, Vildöga krossar nattfjärilar mellan låren och uppmanar Johannes att ”bestiga henne”.
Mest illa berörd blir jag när Vildöga lämnar en liten flicka som är hennes skyddsling till männen och sedan försöker sy ihop hennes söndertrasade inre.
Visst kan vi behöva påminnas om alla vidrigheter krig för med sig. Men ”Barnmorskan” är ett spekulativt och motbjudande ytligt frossande i ondskan.
I Finland hyllas romanen som 2012 tilldelades Runebergspriset.
INGER LUNDQVIST
