Han kommer från Alanon. Träffpunkten och stödgruppen för anhöriga som alla har en sak gemensamt: Deras anhöriga har missbruksproblem.
- Man behöver någon att prata med, det är svårt som det är. Jag ska säga dig, att vara anhörig till en missbrukare, det är ett rent helvete, säger Martin vars bror har narkotikaproblem.
Platsen är en inlandskommun, något större än Malå. Namnet är fingerat. Glesbygden är gles. Alla känner alla. Något som kan vålla bekymmer om man värnar om den personliga integriteten, men också kan vara en hämsko om man önskar vara öppen:
- Folk har åsikter, men drar sig för att hjälpa till. Det är en svår sits, som jag tror är värre om man bor i en liten glesbygdskommun.
Det är känsligt. Och anmäla? Nej, det förekommer inte särskilt ofta. För det blir ju snack - efteråt.
- Jag vet att det ser likadant ut på alla små ställen. Man vågar/vill inte ta sådana steg som att ringa till polisen, men pratar mycket om varför inte "polisen gör något".
Som anhörig vill Martin att medkänslan ska ge sig sådana uttryck.
- Min åsikt är att om man verkligen bryr sig om någon, då gör man något. Då agerar man, även om man själv kanske blir ifrågasatt.
Men är det inte tryggt också, att bo på en liten ort?
- Jodå, det är det. Men det skulle kunna bli ännu tryggare. Om vi hjälps åt - på riktigt, säger han.
