En dag pratar kollegan Kalle och jag om våra tidiga ärr. De på knäna från när vi kraschade på den första tvåhjulingen och rev upp knäna mot asfalten. Akuten? Icke, det fick ta ihop bäst det kunde och fult blev det. Hans fingertopp fastnade och nästan lossnade mellan hjul och underrede på en leksaksbil. Syns fortfarande. Ett nagel är deformerad (jobbet). Jag har osydda revor på ena låret (taggtråd och hundbett), sydda streck ovanför och under ögat (åkte genom vindruta). Och så vidare. Dagen efter kommer Paul Austers ”Vinterdagbok” och hur börjar den? Med att han i spegeln betraktar sina ärr.
Ingen tillfällighet, för detta är en betraktelse över hans eget liv, så här långt, och när den skrivs är han 64, bara aningen äldre än vad vi är nu, och betraktelsen är ganska mycket summering: han räknar upp, beskriver och berättar historier om de lägenheter han bebott och hus han ägt, totalt 20 olika bostäder, och det är favoriträtter då och nu, och innan han träffade Siri Hustvedt fick han gonorré och flatlöss som nu bytts ut mot panikångestattacker. Av detta kan man göra bok om man heter Paul Auster och bra bok om man som han är mer ”author” än ”writer”; skriver en prosa som i sig är en njutning, men summera kan alla, om än bara för sig själv, och studsa till inför resultatet OLLE LUNDQVIST
