ROCK. Det är något mäktigt över att lyssna på en artist vars röst överskuggar samtliga instrument, och då inte volymmässigt utan i ren och skär urkraft. Anna Calvi hör utan tvekan till den skaran. Tänk Chrissie Hynde med nitroglycerin i ådrorna. På uppföljaren till den självbetitlade debuten slamras det ordentligt och den smått dystopiska ljudbilden blir stundtals endast en monoton kuliss för Anna Calvi att glänsa framför.
”Eliza” stegrar och stegrar till det blir rena rama rockoperan. Där funkar musiken ypperligt. Men när ”Piece by piece”, som snarare andas indie-pop, ljuder finns inte längre någon kraft i vare sig röst eller musik. Visst, variation förnöjer, men när dessa två ytterligheter återkommer känns det som det skulle kännas mer relevant som två EP:s.
ANDERS SAMUELSSON
