Alla vet: syskonskap betyder inte stöpning i samma form, vare sig till utseende eller mentalitet, men i en barnaskara kan/brukar ändå några vara på samma våglängd. Så icke i "Än klappar hjärtan".
Helena von Zweigbergk har skrivit ett relationsdrama om tre systrar, numera 40-plussare, som hon gett helt olika läggningar och livsöden. Astrid är äldst, arkitekt och allmänt kompetent med välordnat familjeliv. Sandra är mellansystern med den konstnärliga läggningen, äktenskapet med en bitter före detta stjärndansare och deras gemensamma dansskola som håller på att gå i konkurs. Lena är lillasystern som tagit ut svängarna och blivit en yrkessuccé.
Men så ska Astrids son ta studenten och på skolgården finns inte bara hennes make och övriga barn utan också, lagom pliktskyldigast, Sandra och Lena, men framförallt: Viktors biologiske far Michael som övergav henne när sonen var nyfödd.
Känsligt och känslosamt: Astrid har ju en ny man, en stabil en som älskar både henne och sin adoptivson. Och Astrid är förbannad på Michael, men inte bara förbannad. Någon slags gnista finns nämligen kvar. Och så har Lena fått cancer.
Allt ställs på sin spets. Det är tid för omvälvning och försoning och även om man kan invända att försoningen blir snudd på osannolikt total är Helena von Zweibergks berättelse både laddad och läsvärd samt en påminnelse om att blodsband inte är något som avfärdas i en handvändning.
OLLE LUNDQVIST
