Polisbilen rullar ut från stationen och riktar fronten mot söder. Vid ratten sitter Peter Enmark, yttre befäl, och på passagerarstolen sitter Caroline Lindgren. De är just nu den enda patrullen i tjänst på Skelleftepolisen utryckningsenhet.
– På ett arbetspass kan det vara allt mellan en och sex patruller ute, berättar Caroline Lindgren.
I stället för den planerade trafikövervakningen blev det istället ett handräckningsärende, där en person ska hämtas till tvångsvård. De vet inte vilken situation som väntar när de kommer fram. Det enda de vet är att personen i frågan inte vill ha vård och det i sig kommer att komplicera ärendet.
Skillnaden
Jag vill tro att mitt jobb gör skillnad, annars vore det meningslöst.
Caroline lindgren
Ur radion strömmar Ebba Gröns låt Staten och kapitalet samtidigt som polispatrullen framme vid slutdestinationen. Caroline och Peter går sakta men säkert fram emot ytterdörren och ringer på, men ingen öppnar. Persiennerna är helt fördragna och Caroline går lugnt och metodiskt runt huset för att titta, men utan resultat. Till slut får de kontakt när ett fönster öppnas och så småningom öppnas även dörren och polispatrullen kliver in.
Nästan en timme senare kommer Caroline och Peter ut – utan patient. Det visade sig att personen som skulle tvångsvårdas inte var på plats utan de fick prata med en anhörig.
– Jag tror att budskapet gick fram. Känslan är att det här kanske ordnar sig. Det är viktigt att uppträda på ett bra sätt och visa att polisen inte är ond, säger Caroline och får medhåll av Peter.
De båda är överens om att efter omständigheterna blev mötet bra. De menar också att det är viktigt att polisen skapar närhet och inte avstånd.
Caroline Lindgren har varit polis i drygt åtta år och förklarar att hon nästan aldrig känt sig rädd i jobbet.
– Man måste alltid ha ett säkerhetstänk, men jag känner ingen oro. Ordet är det främsta vapnet. Våld och tvång är alltid den sista utvägen, säger hon.
Det var i gymnasiet som drömmen om polisyrket växte fram och efter det har det inte varit någon tvekan om vart hon hör hemma.
– Jag vill tro att mitt jobb gör skillnad, annars vore det meningslöst. Vi finns till för medborgarna. När någon har råkat ut för ett brott och allt annat har rasat då finns vi där. Alla behöver en polis någon gång i livet. Vissa personer träffar man på gång på gång och då kan det kännas lite hopplöst, förklarar hon.
Trafikövervakningen är ett prioriterat område och utgör ungefär 50 procent av arbetstiden. Tillbaka i stan görs ett försök till att upprätta en hastighetskontroll på Östra leden.
– Vi övervakar hastigheten för att det inte ska inträffa olyckor, säger hon.
Peter Enmark förklarar att både instrumenten och lagpraxis är ganska förlåtande mot de eventuella fortkörarna.
– Lasern gör alltid ett visst säkerhetsavdrag, berättar Caroline Lindgren när de förbereder trafikkontrollen.
De blir genast avbrutna, innan de över huvud taget har hunnit kolla någon bil, och kallade till Stationsgatan. Där väntar Emma Bolin som funnit sin gamla cykel som stals för två år sedan.
– Jag älskar den här cykeln! Det känns skönt att jag hittat den för jag har ju letat länge. Jag visste att jag till slut skulle finna den, säger Emma Bolin.
Caroline och Peter går noga igenom cykeln och tar en massa bilder. Beskedet till Emma Bolin blir att cykeln får åka med till stationen för vidare utredning.
– Cykelstölder är ett ganska besvärligt brott. I bland blir det mycket jobb för en gammal cykel. Troligtvis kommer hon att få tillbaka sin cykel. Över huvud taget är det jättemycket administration som tar lång tid i det här jobbet. Det kan vara frustrerande, säger Caroline.
Innan arbetsdagen är slut kommer patrullen att ha rapporterat två bilister som kört utan bilbälte samt tagit upp en anmälan och gjort en utredning om ett misstänkt snatteri i en butik i stan.
– Jag kommer förmodligen att fortsätta som polis ända fram till pensionen, spår Caroline Lindgren.