Var det verkligen nödvändigt? Det var min reaktion när jag upptäckte att Jussi Adler-Olsens andra bok på svenska i år, "Alfabethuset" är en nyutgivning av debutromanen från 1997. Eftersom jag gillar hans serie om Avdelning Q och den egensinnige kriminalaren Mørck känns det ändå lite intressant att se hur han skrev innan han hittade på sin uppmärksammade huvudkaraktär.
Romanen kallas en psykologisk thriller och den beskrivningen är träffande. Två engelska piloter försöker fly sedan deras plan skjutits ned av tyskarna under andra världskriget. De räddar sig undan genom att ta sig in i en tågvagn fylld av SS-män som bedömts som psykiskt sjuka och transporteras för vård. Piloterna James och Bryan simulerar sjuka och tror att de med tiden ska kunna fly. Förhållandena på vårdavdelningen är fruktansvärda, övergrepp, misshandel och tvångsmedicinering ingår i vardagen.
28 år senare återvänder en av dem till Tyskland, med olympiska spelen i München som förevändning. Han våndas över att ha lämnat kvar sin kompis hos bödlarna.
Under läsningen imponeras jag, spänningen är andlös, Jussi Adler-Olsen var en driven författare redan innan han uppfann Carl Mørck och hans assistent Assad.
När det drar ihop sig till slutstrid i "Alfabethuset" (namnet på sjukhuset) blir det väl mycket frossande i fantasifulla sammandrabbningar mellan de onda och de goda. För utstuderat, alldeles i onödan. Synd!
INGER LUNDQVIST
