Funderar. Det finns saker att lära av det som hände för 30 år sedan, tycker Jörgen Stenberg. Foto: Lennart Enkvist.
Natten mot den 26 april 1986 inträffade en kraftig explosion i kärnkraftverket vid staden Pripjat i dåvarande Sovjetunionen, numera Ukraina.
Ett moln med radioaktiva partiklar spreds med vindens hjälp över stora delar av Europa. Snart var Tjernobylkatastrofen, historiens värsta kärnkraftsolycka, ett faktum.
Även Sverige drabbades av det radioaktiva nedfallet. Inte minst slog det hårt mot rennäringen. Norrland var utsatt, dessutom är renlav, renarnas viktigaste vinterföda, mycket känslig för den här typen av föroreningar.
Hjälpte pappa
Jörgen Stenberg, renskötare och ordförande i Malå sameby, kommer mycket väl ihåg hur det var. Vid tiden för olyckan var han 13 år, växte upp med renskötseln och han minns det hela med en tonårings ögon.
Jörgen berättar att det från början var svårt att greppa vad som hänt. Informationen var knapphändig och osäkerheten stor.
Men fram emot sommaren blev larmrapporterna fler. Det pratades om att allt var radioaktivt och med det följde också spekulationerna: Är det farligt att gå in i renhagen? Smittar det om man sätter sig på en ren? Får barnen alls vara i närheten?
Första sommaren
– Kalvmärkningen kring midsommar var det första arbetsmomentet. Då som nu var det det största som händer under året och i livet. Jag bestämde att om jag inte fick gå in i hagen skulle jag inte vara med alls. Men som tur var blev det inte så, berättar han.
Jörgen minns också de skräckfyllda scenerna som förmedlades av hur slaktade renar grävdes ner. Helt i onödan, skulle det senare visa sig.
Myndigheterna hade nämligen ett gränsvärde för cesium på 300 bequerel per kilo renkött. Det höjdes senare till 1 500 bequerel, när forskningen visade att det är ofarligt upp till den nivån.
– Det var en chocksituation för alla, även för beslutande myndigheter, konstaterar Jörgen.
Utfodring
Annars arbetade myndigheterna för att näringen skulle gå skadeslös. Det innebar bland annat utfodring av slaktrenar och en tidigareläggning av slakten.
Det hjälpte många renskötare i en tid när efterfrågan på renkött minskade drastiskt. Jörgen tror inte att det var många renskötare som tvingades sluta på grund av Tjernobylkatastrofen. Däremot var det mycket kännbara år efteråt.
– Det slog även hårt mot förädlingsleden. Där var det en del som fick det tufft och tvingades lägga ner.
Skyhög cesiumhalt
En annan följd av Tjernobyl var noggranna provtagningar och kontroller. Och det var inte bara renarna och köttet som kontrollerades, utan även människorna.
Jörgen kommer ihåg hur hela samebyn fick åka till Umeå för att mäta cesiumhalten i kroppen. För de allra flesta var det inga höga värden, runt 1 000 bequerel, men hans pappa låg på hela 42 000.
Förmodligen hade han haft oturen att äta ur en ren med extremt höga värden.
– Det är klart att man kände oro. Jag tänkte ”innebär det att han dör av cancer om tre år”.
Hur gick det för honom?
– Nej, han fick inte cancer. Han fick dö av hjärtat.
Till viss del påverkas rennäringen än idag av Tjernobyl. Det handlar bland annat om utfodring av slaktrenar och återkommande mätningar, något som också innebär ett merarbete.
– Jag tror även att det har bidragit till att köttproduktion är en av de mest kontrollerade branscherna, säger Jörgen.
Men på det stora hela är läget ett helt annat idag. Stora betesområden är friklassade, vilket innebär att djuren kan gå direkt till slakt. Dessutom har motståndet mot renkött helt försvunnit.
Sårbart
Vilka lärdomar kan vi då dra av det som hände för 30 år sedan? Ja, Jörgen konstaterar att det visar på sårbarheten i det samhälle vi lever i:
– Den oro folk känner kan bara ligga en olycka bort.
Nu planeras också ett kärnkraftverk i Pyhäjoki, inte så långt härifrån, vad väcker det för tankar?
– Jag har varit en utpräglad kärnkraftsmotståndare sedan Tjernobyl. Men i takt med att jag ser vårt livsrum minskas på grund av vindkraftsutbyggnaden har jag insett att frågan är mer komplex än så.
– Vindkraft kan på kort sikt allvarligt hota rennäringen, medan kärnkraft på lång sikt kan hota mänskligheten. Den bästa energin är den som aldrig förbrukas, jag tror att det är så vi måste se det.
– Är det självklart att industrin ska förbruka mer och mer och är det en mänsklig rättighet att vi ska ha en större och större tv som drar mer ännu el? Det är en grundläggande ideologisk fråga.
Jag bestämde att om jag inte fick gå in i hagen skulle jag inte vara med alls. Men som tur var blev det inte så.
På språng. När Tjernobylkatastrofen inträffade var Jörgen Stenberg 13 år. Foto: Lennart Enkvist.
I renhagen. Jörgen Stenberg, Sunnanvik, Malå, är sedan i januari i år ordförande för Malå sameby. Foto: Lennart Enkvist.