Jake Epping läser en uppsats av en av sina vuxenstudenter och det är inte Bullerbyn utan en familjetyrann som misshandlar sin fru, slår ihjäl ett barn och skadar ett annat – den numera 60-årige studenten – för livet. Någon borde ha stoppat honom och uppdraget går till Jake, för på Al’s Diner finns inte bara dess dödssjuke ägare utan också hans skafferi med en dörr till 50 år tillbaka i tiden. Inget konstigt med det. Inte för den som kan sin sentida Stephen King.
Glöm skräcken. Numera räcker det med en inledande övernaturlighet. En osynlig kupol över en stad. Eller, som i ”22/11 1963”, en skafferidörr mot det tidiga 1960-talet. En liten vridning på naturlagarna, bara.
Att stoppa Harry Dunnings yxsvingande pappa är inte huvuduppdraget. Framförallt ska Jake förhindra att John Kennedy mördas.
Entrén till en annan tid gör han med nutida plånbok och möjlighet att göra den ännu tjockare på vadhållning om matcher han redan vet resultatet på, men tar ändå jobb som lärare och blir kär i en kollega vars öde han också måste förändra och det är kärlek och spänning, men också underhållande normalitet inom de ramar som skapats av en författare som predikar avskalningens evangelium – ta bort allt dödkött i texterna! – och den här gången därför (?) sätter punkt efter endast 800 sidor.
Över detta skulle man kunna göra sig väldigt rolig, men jag avstår, för Stephen King är fortfarande en driven berättare och detta är en fängslande bok.
OLLE LUNDQVIST
