På trygghetsboendet Gästis i Norsjö bor ett 30-tal personer. Kerstin Salomonsson och Kerstin Burvall tillhör de äldsta.
Kerstin Andersson är äldst i sällskapet och även den som har bott längst på Gästis. Hon flyttade hit för tre år sedan från en lägenhet i Norsjö, men har annars bott i Norsjövallen under större delen av sitt liv.
Jobbet hade hon på posten, varav de sista tio åren som lantbrevbärare. Det var ett arbete som hon verkligen trivdes med.
– Det var jättefint, om än tungt. Det var friare än inne på posten, säger Kerstin Andersson, som ursprungligen kommer från Finnliden.
Kerstin Burvall växte upp i Mörttjärn utanför Renström, men flyttade till Bjurträsk när hon gifte sig och bildade familj. Hon jobbade på affären i Renström i ungdomens dagar, för att sedan ägna sig åt allt som krävdes i och omkring hemmet.
– Vi hade en såg och karlarna som jobbade där brukade äta hos oss. En hel del sov också över där. Vi hade även kor, berättar hon.
Kerstin Salomonsson kommer också från Mörttjärn, men Mörttjärn utanför Malå. Hon är yngst i sällskapet och hon är även den som flyttat runt mest, mycket beroende på att makens journalistjobb tog familjen till olika platser.
Samtidigt har även hon varit ute i arbetslivet.
– Jag jobbade i hemtjänsten när barnen blev större. Det var i Ursviken, berättar Kerstin Salomonsson.
Idag är alla tre änkor. Kerstin Andersson har en ännu tyngre förlust att leva med, då även hennes två söner har gått bort.
Så ska det inte behöva vara, konstaterar hon, och har svårt att hålla tillbaka tårarna. Men hon kan ändå glädjas åt fem jättefina barnbarn och numera även barnbarnsbarn.
Att livet blir ensammare när man blir äldre och de man haft omkring sig faller bort är något som drabbar många människor. Men det blir extra påtagligt i dessa coronatider.
Att gå och handla själv är till exempel inte att tänka på för någon av 90-åringarna. I stället tar de hjälp av släkt, vänner eller hemtjänsten.
Mycket av de aktiviteter som brukade äga rum på Gästis har också ställts in tills vidare.
– Vi brukade samlas här och fika. Och så spelades det boccia. Men inte nu längre, berättar Kerstin Salomonsson.
Kerstin Andersson, Kerstin Salomonsson och Kerstin Burvall i ett av samlingsrummen. Tidigare spelades det även boccia här, men det har pandemin satt stopp för.
Något liknande är svårt att jämföra med. Då måste man förmodligen gå tillbaka till spanska sjukans dagar för hundra år sedan.
Även om Kerstin Andersson bara hört talas om den farsoten så känner hon väl till dess härjningar. Hennes mamma tillhörde nämligen de drabbade.
– Hon blev sjuk själv. Hon hade en liten flicka och pappan till barnet dog i spanskan. Mamma blev ensam, men sedan träffades mamma och pappa och började på en ny kull. Flickan var min äldre halvsyster, berättar hon.
Men om man är 90 år så har man upplevt andra prövningar också. Till exempel andra världskriget.
Även om Sverige stod utanför kriget så var det en dramatisk tid för tre flickor i skolåldern. Eftersom det inte fanns några skolskjutsar var det också vanligt att man bodde borta på veckorna.
– Jag hade sju kilometer till skolan, bland annat längs militärvägen. Det hände att man gömde sig bakom snödrivorna när militärbilarna kom, minns Kerstin Andersson.
Kerstin Burvall var tvungen att passera Skellefteälven för att ta sig till skolan och då gällde det att få tag på någon som kunde ro en över älven. Annars måste man ta en lång omväg.
Ali Amiri från hemtjänsten passar på att prata några ord med Kerstin Burvall innan det är dags för henne att ta sin medicin.
Hon berättar också att det var lite speciellt att jobba i affären under kriget:
– Då blev det ransoneringskort på matvaror, kläder och skor. Det räckte inte med pengar.
Samtidigt tillhör de en generation som har fått vara med om en exceptionell utveckling. Frågan är om det funnits eller kommer att finnas någon generation som får vara med om något liknande, undrar Kerstin Andersson.
Det gäller inom alla områden, till exempel bostäder, vägar och tevens intåg. Vad har då varit bäst? På den frågan tvekar inte Kerstin Andersson en sekund.
– Tvättmaskinen. Tänk när man kokade kläder i fusgrytan. Sommartid gick det väl an, men på vintern... Jag kan inte glömma hur bra det var när tvättmaskinen kom, säger hon.
Trots att de bott på olika håll finns det alltså en hel del beröringspunkter mellan de tre. När Kerstin Salomonsson flyttat in på Gästis upptäckte hon också att hon och Kerstin Andersson faktiskt är släkt – tremänningar.
Det kom dock inte som någon överraskning för Kerstin Andersson:
– Våra mormödrar var systrar. Men så kommer jag också från en stor släkt. När jag räknade efter kom jag fram till att jag hade 94 kusiner.