Nu har krafterna kommit tillbaka så pass att Sören till och med kan leka med fotbollen. Hans goda grundfysik bidrog också till att han klarade livhanken.
Sören Stenlund, 72, var en av Norrlands bästa fotbollsspelare på 1970-talet. Som den klarast lysande stjärnan i Norsjö IF:s starka lag fick han bland annat dra på sig den nordsvenska landslagströjan tre gånger.
Anbud från allsvenskan saknades inte heller. Bland annat ville både IFK Norrköping och Djurgården värva speluppläggaren med den känsliga frisparksfoten.
Men Sören trivdes så bra med både Norsjö och jobbet vid Försvarsmakten att han valde att stanna kvar och spela sina matcher för NIF tills han lade skorna på hyllan 1978.
Han var även en duktig hockeyspelare. Som bäst spelade han i näst högsta serien, dessutom provspelade han för Skellefteå AIK.
Annars är det bästa hockeyminnet när en 16-årig Börje Salming kom på besök med sitt Kiruna AIF för att möta Norsjö på Rännarens uterink. Han var otroligt duktig redan då, minns Sören. Stenhård, men schysst.
Som den lirare Sören var åkte han förstås på en del smällar. Men de bleknar i jämförelse med vad som hände på kvällen den 10 december i fjol.
Själv minns Sören ingenting av det. I stället får hustrun Karin berätta:
– När jag kom hem från min yogakurs såg jag att han låg och sov i soffan med tv:n på. Då gick jag in i sovrummet för att lägga mig och titta på den andra tv:n.
– Plötsligt hörde jag ett björnvrål. ”Vad hände nu?” tänkte jag, och rusade in till Sören. Jag försökte väcka honom, men han var alldeles livlös.
Karin upptäcker att hans läppar börjar bli blå. Då gör hon instinktivt en inblåsning för att få igång andningen. Sedan springer hon över till grannarna Malin och Stefan Alm och knackar på deras fönster.
Malin, som jobbar inom vården, förstår direkt att det är allvar. Det gör också Stefan, som är utbildad inom hjärt-lungräddning, men som precis står i duschen och därför inte kan komma lika snabbt.
När Malin undersöker Sören konstaterar hon att han saknar puls och andning och att hans pupiller inte reagerar. Där han ligger drar han så en djup suck – hjärtstopp, tänker Malin.
Själv minns inte Sören något av det som hände. Han har heller inte känt någon smärta efteråt, trots att revbenen knäcktes när han fick hjärt-lungräddning.
Hon ringer SOS Alarm och börjar göra hjärt-lungräddning tillsammans med Stefan. Snart dyker räddningsledaren upp med en kollega, följt av resten av räddningsstyrkan. Med förenade krafter och med hjälp av hjärtstartaren arbetar alla febrilt för att hålla Sören vid liv och peppa honom att hänga i.
Så småningom kommer även ambulansen. Men det dröjer ett tag eftersom den måste köra från Malå, då Norsjöambulansen är på hemväg från Skellefteå.
Ambulanspersonalen tar över och kör Sören till akuten i Skellefteå. Väl där förflyttas han snabbt till IVA. Därefter följer sex veckors vård i omväxlande Skellefteå och Umeå. De tre första veckorna hålls Sören helt nedsövd.
Att han kommit under vård betydde dock inte att faran var över. I flera veckor beskrev läkarna läget som kritiskt men stabilt, dessutom drabbades Sören av ytterligare tre hjärtstopp.
– Vi visste inte om han skulle klara sig, säger Karin, som tillsammans med sönerna Tommy och Peter var på sjukhuset i stort sett varje dag.
Men till slut kom dagen när Sören skulle väckas. När han började vakna till tyckte en läkare att Karin skulle prata med honom:
– Jag sa ”ser du mig?” men fick ingen reaktion. Sedan frågade jag ”hör du mig?” Då formade han läpparna till en pussmun. Då förstod jag att han visste att jag var där.
Innan läkarna väckte honom förvarnade de även Karin om att han kunde vara förvirrad i början. Ungefär som en demenssjuk.
Så blev det också – Sören visste inte var han bodde, frågade efter döda människor och undrade ständigt över klockan, ringen och plånboken.
Värst var det en gång när Karin var hemma och de ringde från polisens ledningscentral och sa att Sören hade avvikit från lasarettet. Han var försvunnen och gick inte att hitta.
– Det var mitt i vintern, så jag tänkte att han fryser ihjäl. Hur skulle han klara sig, han hade ju varken skor eller pengar? berättar Karin.
Men som tur var löste det sig. Lite senare ringde polisen tillbaka och berättade att Sören var återfunnen – han hade förirrat sig på avdelningen och gått och lagt sig i någon annans säng.
Allt var dock inte i oordning: Sörens stora idrottsintresse var fortfarande intakt.
– Det var en fotbollsmatch på tv och då kände han igen spelarna.
Tavlan på väggen påminner om glansdagarna inom fotbollen. ”Jag har spelat många tuffa matcher men det här var den värsta”, säger Sören.
Han började repa sig och den 21 januari i år, på dagen sex veckor efter hjärtstoppet, fick Sören komma hem. Det var en glädjens dag, samtidigt som han fortfarande hade en lång väg att vandra på sin resa tillbaka.
Den första tiden ville han helst gå med rollator. Sedan ställde han ifrån sig den, fick träningshjälp av en sjukgymnast och började gå kortare promenader.
– Jag var helt utan kondition när jag kom hem. I början fick jag stanna var femte meter, konstaterar Sören.
Men dag för dag, vecka för vecka, månad för månad har det blivit bättre. Nu är han gärna ute och går med hunden, och har tagit promenader på drygt två och en halv kilometer.
Det goda humöret finns också kvar. Samtidigt är det ofrånkomligt att en sådan här händelse väcker tankar och känslor.
Det var en kraftig hjärtinfarkt han råkade ut för och Sören var i det närmaste död. När han kom hem läste han att bara tio procent överlever ett hjärtstopp. Och chansen att överleva minskar med tio procent för varje minut som går.
– Vilken jädra tur jag hade att Karin hade kommit hem och att grannarna var hemma. Annars hade jag varit på andra sidan nu, säger Sören, som är enormt tacksam för all hjälp han fått:
– Jag vill ge ett stort fång röda rosor till familjen, Stefan och Malin, räddningstjänsten och sjukvården i Skellefteå, Norsjö och Umeå. Det är helt fantastiskt hur skickliga och professionella de är.
Läkarna hade även en annan förklaring till att det gick vägen.
– De sa att det var tur att jag hade grundfysiken kvar. Fysiken ska inte underskattas, säger Sören, och får medhåll av Karin:
– Du har haft en bra hejaklack också.
Nu tar han en dag i sänder och gläds åt de framsteg han gör, samtidigt som han går på återkommande kontroller. Däremot får vi knappast se Sören på fotbollsplanen igen – i stället lär framträdandet vid NIF:s hundraårsjubileum på Rännaren förra sommaren ha varit hans allra sista.
Då berättade han fotbollsminnen, samtidigt som han deltog i straffsparkstävlingen. Hur det gick? Självklart satte Sören sin straff.
– Man lägger väl inte en straff annat än att den går i mål.