En bild på en liten siv i 7-års åldern hänger på väggen hemma hos Siv. Bilden är ett montage.
Hur sammanfattar man ett 100-årigt liv? För Siv Björk tycks det okomplicerat.
– Jag är så innerligt tacksam att jag har fått vara med så länge.
Hon växte upp i byn Ambjörby i Torsby kommun i Värmland. Båda föräldrarna var lärare och hon var minstingen i familjen bland fem äldre bröder.
– Jag hade en trygg och fin barndom, säger hon.
Siv flyttade hemifrån som trettonåring för att läsa vidare på realskolan, som man skulle kunna beskriva som dåtidens högstadium. Det fanns inte i hennes hemby så hon fick flytta till några släktingar för att studera.
Senare läste hon vidare till lärare på högskolan i Uppsala.
Hon berättar att det alltid har varit naturligt att lära och utbilda sig och att lusten att lära sitter kvar än i dag.
– Jag lyssnar alltid på radion. Jag vill inte bara veta vad som händer häromkring, utan vad som händer ute i världen och varför. Man måste vara nyfiken hela livet, annars måste det bli väldigt trist, tror Siv.
Efter utbildningen fick hon jobb som lärare i Norsjö. Året var 1949 och 26-åriga Siv stegade in i en helt nybyggd skola. Det var mycket som skulle fixas och hon tog eleverna till hjälp med att packa upp och ställa i ordning alla saker som hör en skola till.
Siv Björk arbetade som lärare på Norsjöskolan i över 40 år. Bilden på en yngre Siv satt på makens skrivbord som nu står i hennes lägenhet.
Mitt i flyttstöket så stod han bara där, Evert som var vaktmästare på skolan. Han kom att bli hennes stora kärlek och livskamrat.
– Jag säger som kungen: ”Det sa bara klick”. Sedan den dagen var vi oskiljaktiga.
Ett år senare förlovade de sig och sedan gifte de sig i Sivs hemtrakter i Värmland.
Första tiden i Norsjö hade Siv lite svårt att förstå dialekterna i de olika byarna, men fick god hjälp av eleverna.
– De kunde ju ha retats för att jag inte förstod men det upplevde jag aldrig, säger hon.
Siv undervisade i vad som vi i dag kallar hemkunskap. Det innebar att hon lärde eleverna att sy och att ta hand om hemmet.
Hon gick i pension vid 63 års ålder.
– De gjorde om läroplanen och eftersom jag hade så kort tid kvar så valde jag att gå redan då.
Evert, som var några år äldre, var då redan pensionär och tillsammans fick de 59 fina år tillsammans fram tills hans bortgång.
På väggen i lägenheten hänger en bild från en av alla Siv och Evert Björks vandringar. Här med en kompis som de träffade under turen.
De ägnade mycket av sin tid tillsammans till att vara i naturen, framförallt delade de ett stort intresse för vandring. De var även fackligt engagerade men inte minst lade de ner mycket engagemang i Friluftsfrämjandet.
I dag säger kroppen ifrån, men i sinnet finns de goda minnena från alla parets vandringar och skogsäventyr kvar och skänker glädje.
– Att sova ute i tält under vandringarna var det bästa som fanns, säger Siv.
Mycket har förändrats sedan den där höstdagen för hundra år sedan när Siv såg dagens ljus för första gången.
Då hade det gått två år sedan kvinnor fick rösträtt i Sverige.
– Det har ju varit en positiv utveckling för kvinnor. Det är inte lika polariserat mellan manligt och kvinnligt som det var när jag var ung.
Vad hon inte riktigt kan acceptera är att kvinnor, trots samma utbildning och arbetslivserfarenhet som männen ändå tjänar mindre.
– Det går åt rätt håll, men det går trögt.
Har du något råd till den yngre generationen?
– Försök tänk efter innan du ger dig in på någonting, det går lite för fort ibland. Men det är inte så lätt, alla har vi varit tonåringar och det är ju en brytningsålder. Ibland kan jag tycka synd om ungdomar i dag, de är utsatta för så otroligt mycket som lockar och drar.
Siv har inga stora planer för framtiden och berättar att hennes dåliga syn och knäskada hindrar henne lite. Trots det har hon lyckats behålla sin positiva syn på livet.
– Jag tar till vara på det som är bra. Det är lätt att bli gnällig och jag vill absolut inte vara en gnällspik.
Hon berättar att ensamheten är svår på sitt vis och upplever att det hände något efter 95 års ålder.
– Då blev man plötsligt ingen, folk hälsar, säger något och går vidare. De tror att man inte kan prata. Men jag vill ju ha motstånd och resonera.
Hur hanterar du ensamheten?
– Jag försöker tänka tillbaka på det som har varit trevligt, sedan har jag ett stort sällskap i radion.
Siv är inte mycket för stora firanden. Det var kul fram tills hon var 25 år.
Mest troligt står radion på som vanligt hemma hos Siv i dag och kanske lär hon sig något nytt på självaste 100-årsdagen.
H.M. Konung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia skickar varje år ut lyckoönskningar till alla som fyller 100 år.
Ser du fram emot gratulationshälsningen från kungaparet?
– Jag vet inte hur det ser ut så det kan bli kul att se. Men jag tror att han måste uppdatera det där snart, det börjar vara så många som blir 100. Han får nog ta och flytta fram det fem år.