Per och Susan Tällström med finska lapphunden Dakko i hemmets lugna vrå. Trots att Susan blev betydligt mindre sjuk än Per har hon fortfarande kvar trycket över bröstet.
Makarna Per och Susan Tällström drabbades båda av corona i slutet av december. För dem började det med lite hosta som snabbt övergick till hög feber.
Per och Susan anade direkt vad det rörde sig om, vilket de också fick bekräftat när svaret på coronatestet var positivt.
För Susan yttrade sig sjukdomen i kortvarig feber, hosta och att hon kände ett tryck över bröstet. Idag är hon återställd, förutom att trycket över bröstet finns kvar.
För Pers del blev det annorlunda. Den höga febern höll i sig tio dygn, han blev illamående och så förändrades smak- och luktsinnet.
Men det blev inte som för många andra att dofterna och smakerna försvann. Tvärtom blev de så intensiva att maten inte gick att äta.
Per berättar att det började när han skulle äta en apelsin:
– Det blev för mycket, den smakade jättestarkt. Lukten av apelsinskal på fingrarna blev också så stark att jag fick hålla händerna så långt ut från kroppen jag bara kunde.
– När jag sedan skrubbade fingrarna med tvål blev det en otroligt jobbig lukt. Tvålen luktade väldigt starkt och konstigt.
Värst av allt var att maten kändes fruktansvärt salt. Så salt att det enda han kunde få i sig var banan, havregrynsgröt och knäckebröd med ett tunt lager lättsaltat smör.
Flaskan med blåbärsvin som Per och Susan tänkt dela under trettonhelgen blev inte heller någon höjdare. Den smakade underligt – fränt och starkt.
På kuppen förlorade Per sju kilo. Men det är inget han sörjer.
– Det fanns att ta av, så det var ingen fara, säger han och skrattar gott.
Till saken hör att Per sedan tidigare var känslig för smak, lukt, ljus och ljud. Men det som drabbade honom under coronan var något helt annat.
Under två veckor kunde Per knappt äta någonting. Därför kändes det som en otrolig lyx när han äntligen kunde ha leverpastej på knäckebrödet utan att det smakade illa.
Efter ungefär två veckor blev smakerna och lukterna mer normala, och idag känns det helt okej. Då finns det andra sviter efter sjukdomen som är tuffare att leva med.
Per berättar att han var väldigt slutkörd efter sjukdomsperioden och att han fortfarande kan känna ett tryck över bröstet om han anstränger sig för mycket.
Än värre är att korttidsminnet och förmågan att fokusera har fått sig en smäll. Han måste skriva upp allt han ska göra, annars glömmer han bort det.
– Jag brukar säga att jag är corona-dum. Det är som att kasta ner hjärnan i en cementblandare, skaka runt den och sedan lägga tillbaka den i huvudet. Det går trögt, säger Per.
Samtidigt konstaterar han att det måste få ta den tid det tar. Och trots allt är Per och Susan tacksamma över all hjälp de fått och att det inte blev ännu värre.
Med två autistiska barn är det mycket pusslande för att få vardagen att gå ihop, och tack vare att de agerade snabbt och fick bra stöd av assistenterna har omsorgen om barnen fungerat utan att de fått corona.
Susan och Pär Tellström isolerade sig så fort de anade vad de drabbats av. Tack och lov klarade sig också barnen undan sjukdomen.
Hjälpen av vännerna som handlat och levererat varorna till bron har också betytt mycket.
– Det finns alltid någon stackare som har det värre, säger Per.
Nu tar han och Susan en dag i sänder och hoppas att allt snart ska återgå till det normala. Både för dem själva och för samhället i stort
Även om de nu har haft corona och av allt att döma är skyddade så lever de efter restriktionerna och försöker hålla i och hålla ut.
Per konstaterar att det är ett lurigt virus som hela tiden ändrar sig för att överleva.
– Därför får vi nog vänja oss vid nya varianter, även om de kanske inte blir så svåra som den här.