– Det här vykortet gick att köpa på en kiosk i Stockholm, säger Rut Persson, lärarinna på Rörträskskolan och håller upp ett svartvitt foto på några skolelever och en lärarinna i slutet av 40-talet.
Nu, 74 år senare, sitter de framför mig runt det ovala bordet i matsalen på Klockarbo i Norsjö. Många av eleverna från Rörträskskolan har samlats för att fira att det nu är 74 år sedan de fick uppleva Sveriges första skolresa med flyg.
– Nästa år firar de 75-års jubileum. Men varför vänta? Man måste ta möjligheten när den finns, säger värdinnan Jenny Åhlin som är med och anordnar firandet.
Minnena tar oss tillbaka till 1947. Vikarien Rut Persson har just fyllt 19 år när hon går in i klassrummet på den lilla byskolan i Rörträsk för första gången. Hon har ingen färdig utbildning och kastas rakt ut i verkligheten. Framför henne sitter en skolklass på 14 elever.
Under våren utlyser tidsskriften Folket i bild en teckningstävling med temat "Det roligaste jag vet". En av eleverna, 10-åriga Shirley Karlsson, nu Vidmark, målar av renar på fjället och vinner bland de 11 000 bidrag som skickats in.
– Jag var tio år och hade nästan aldrig sett någon människa förutom klassen och läraren, vi var så glada. Det trodde jag aldrig.
Våren 1947 har just övergått till sommar. Gårdagens regn är som bortblåst och solen skiner över de tretton förväntansfulla barnen som kliver av tåget på Luleå station. Här, i den stora staden i Norr väntar mjuka sängar på tjusigt hotell. Men det är bara en mellanlandning innan det stora äventyret börjar.
Tranan, en DC3:a står parkerad på Luleå flygplats. På biljetten, lika blå som färdvägen ovanför, står det Stockholm. Den lilla hembyn Rörträsk ser ut som en miniatyrvärld när den passerar nedanför. På planet bjuds det på god mat och de får bekanta sig med framtidens sätt att transportera sig.
– Roligt var det. Men sedan vart det mindre roligt. Luftsjuka blev vi alla, säger Siv Karlsson i en gammal artikel i Norra Västerbotten.
De landar på Bromma flygplats och blir mottagna som prinsar och prinsessor av ett uppbåd av journalister och fotografer. Bland annat den erkända filmfotografen Gustaf Boge.
Det märks att Rut Persson stått framför katedern i hela sitt yrkesverksamma liv när hon uppmanar de andra vid bordet att fundera på ett minne från resan.
- Själv tyckte jag att det var riktigt märkvärdigt när vi var i filmstudion på Råsunda och fick titta på kulisser som varit med i filmer, och prova Greta Garbos kläder och hattar, säger Rut.
Ett minne som tycks sitta kvar starkt i minnet för eleverna är besöket på Skansen. En av elevernas mössa väckte nyfikenhet bland isbjörnarna som bestämde sig för att sätta både klor och tänder i den.
– Hans fina skolmössa gick i småbitar men han fick en ny av ledningen som skötte om det där, berättar Rut.
Det är en modig lärare som promenerar längs Stockholms gator, ensam med en hel skolklass.
– Jag hade inte hov att förstå det där, det var ett stort ansvar att ha hand om så många barn i så många dagar, säger Rut.
Djurgården fylls av ljudet från barnskratt och trippande skor mot kullerstenen när de ivrigt stegar in på Gröna Lund.
– Jag vet att jag hörde skratt från lustiga huset och spegelkammaren, säger Rut.
Det är inte tyst en sekund runt bordet på Klockarbo. Det är svårt att tro att ett helt liv har passerat sedan resan. De minns allt så tydligt, in i minsta detalj.
Eleverna lämnar skoltiden för en stund och Siv Persson rullar in vagnen med rulltårta och häller varsamt upp kaffe i kopparna.
Klasskamraterna har hållit ihop sedan skoltiden och håller kontakten än idag. Bland annat gjorde de om resan till Stockholm på 80-talet.
– Då var det lite mer vuxengrejer, jag vet inte om vi ska berätta om det, säger Irma Jonsson och skrattar. Några av dem har även varit på utlandet tillsammans.
– Det var då det var vilda västern, säger Shirley Vidmark.
Men hur kommer det sig då att skoleleverna och deras lärare fortfarande håller kontakten efter över 70 år?
– De är trevligt folk från Rörträsk. Så vänliga på alla sätt. Och sociala, säger Rut.
De svartvita fotografierna vittnar om en förgången tid, men minnena från Rörträskbarnens sagoresa tycks aldrig blekna.