Maja Larssons son Hampus dog på hennes födelsedag för knappt ett år sedan. Sedan dess har livet varit en ständig kamp att hålla sig ovanför ytan.
Maja Larsson är 36 år och kommer ursprungligen från Norsjö. Idag bor hon i Holmsund med sambon Ihsan och döttrarna Amira, tre år, och Maryam, ett år.
Men familjen är inte hel. Den 2 februari – på Majas födelsedag – inträffade något som för alltid förändrade livet för Maja och hennes familj.
Trots Hampus besvärliga hosta och Majas höga feber började det som en mysig kväll framför tv:n, innan Hampus gick in till sig för att spela.
Satt och spelade
Så här skriver Maja om vad som hände sedan:
”Jag gick mot hans rum. Genom dörröppningen såg jag tv:n. Spelkontrollen hade tappat kontakt. Tänkte inte att det var konstigt. Han hade ju datorn och mobilen.
Öppnade dörren. Han låg märkligt. Som att han tippat fram och åt sidan. Ansiktet var neråt. I en hålighet som blev mellan säng och vägg. Jag var lugn. Han hade haft två krampanfall. Och epilepsi är inte farligt. Det är vad jag lärt mig. Bara om man slår sig. Tänker att jag kom in precis efteråt.
Skakar i Hampus lite lätt. Säger hans namn. Och så lite hårdare. Säger hans namn högre. Han reagerar inte. Jag är fortfarande lugn. Jag ropar på Ihsan. För att få hjälp att lyfta. Han kollar tungan. Han har lärt sig att man ska göra det. Vid epilepsi. Han lyfter upp.
Helvete. Han är alldeles blå. Ring 112! Och nu skriker jag.”
En fasansfull natt
På sjukhuset lyckades läkarna få igång Hampus hjärta. Men bara ena halvan. Och trots att vårdpersonalen kämpade med honom hela natten var allt hopp ute när morgonen kom.
Maja Larsson växte upp i Norsjö, flyttade till Lycksele 2002 och har bott i Holmsund sedan 2011.
Skadorna var så allvarliga att allt som återstod var att stänga av de livsuppehållande apparaterna.
”När alla är på plats samlas vi runt Hampus. Vi gråter och håller om varandra. Jag lutar mig över Hampus. Kramar om honom och viskar: ”Jag älskar dig, Hampus. Du är min superhjälte. Jag har alltid varit så stolt över dig. Jag kommer sakna dig.”
Sedan ser jag att läkaren nickar mot den ena sjuksköterskan. Hon stänger av en maskin. Det händer inget. En annan maskin stängs av. Alla värden sjunker och läkaren säger: ”Nu är Hampus död”, skriver Maja.
Orden är hämtade ur ”Fru mammamage”, en blogg som Maja precis hade startat och som var tänkt att handla om familjeliv, inredning och husrenovering.
Livlina
Men efter det som hände blev bloggen något annat. Ett sätt för Maja att sätta ord på sin smärta, saknad, ilska och sitt dåliga samvete. Och kanske en utsträckt hand till någon annan i en liknande situation.
Själv liknar hon skrivandet vid en livlina:
– Det har varit ett sätt att få ut alla tankar som kaosade inombords. Att få grepp om dem. Snabbt valde jag också att vara väldigt öppen, även för andras skull. Att mina ord skulle hjälpa andra.
Maja berättar att Hampus var en kille som älskade Star Wars, Sagan om ringen, Marvel, Lego och e-sport. Han bodde varannan vecka hos sin pappa, bonusmamma och syskon, drömde om att åka till Nya Zeeland och gillade matlagning.
Så här såg det ut när Hampus Eriksson klippte av sitt långa hår till förmån för Änglahår, som förmedlar donerat hår till behövande barn.
Hampus lärare beskrev honom som honom som hjärtlig, jordnära, humoristisk och varm. Det stämmer precis, tycker Maja.
– Som liten var han klok och en riktig tänkare. Han var den som delade med sig av fikat om någon glömt. Den som tog kontakt om någon satt ensam. Den som sa ifrån och stod upp för det som var rätt.
Kvicksand
Hampus dog av SUDEP, plötslig oväntad död i epilepsi. Maja berättar att dödsorsaken är så ovanlig att vissa läkare aldrig har hört talas om den:
– Jag skulle absolut vilja råda personer med epilepsi att prata med sina läkare. Hampus hann aldrig få sin diagnos.
Nu har det nästan gått ett år sedan Maja miste sin son. Hon är tillbaka på jobbet – ett boende för ensamkommande – och har varit det ända sedan i slutet av maj.
– Det låter helt knäppt när jag tänker tillbaka, att börja jobba så snabbt, men jag tror det blev en räddning för mig. Jag blev tvungen att fokusera på annat.
Däremot mår hon inte bra. Maja beskriver livet som att försöka ta sig fram genom kvicksand – det är segt att röra sig och en ständig kamp att hålla sig ovanför ytan.
Ständig rädsla
Hon berättar att det värsta med den här resan är att hennes son är borta. Men i efterlivet är rädslan värst. Rädslan att något mer ska hända.
Hampus och Maja på en idyllisk sommarbild med några år på nacken. ”Som liten var han klok och en riktig tänkare”, berättar Maja.
Förr levde hon i tron att farliga saker händer på andra ställen. I trafiken till exempel.
– Men Hampus dog i sin säng. Hemma. Jag förlorade min trygghet den dagen. Men jag förlorade också mig själv. Jag är inte alls samma människa längre. Jag är en ilsken version av mig själv.
Hur klarar man av en sådan här sak?
– Det vet jag ärligt talat inte. I början ville jag till Hampus. Jag tänkte så starkt att mina levande barn hade sin pappa och att Hampus var helt ensam. Att han var rädd och behövde sin mamma.
– Om målet är att överleva, så hittar man något att leva för. Jag har till exempel mina levande barn. Om målet är att leva så kan jag inte svara. Jag är fortfarande inte där.
För omgivningen kan det förstås också vara svårt. Vad ska man säga och hur ska man göra?
Maja skulle önska att fler hade förstått vikten av närvaro. Att bara ett sms räcker, om det kommer ofta, och att det är viktigt att bara finnas i vardagen.
Små handlingar
Hon tror att många tänker att det behövs så stora saker. En del har slängt ur sig att hon kan höra av sig om hon behöver något. ”Vad som helst” har de sagt. Sedan har de aldrig hört av sig igen.
Lillasyster Amira, tre år, pussar sin storebror under ett besök vid Hampus grav.
Det blir så fel, tycker Maja, som menar att små handlingar är bättre än stora löften:
– Vissa av mina nära har frågat om och om igen hur jag mår, erbjudit sig, kommit med förslag och vägrat låta mig gräva ner mig. De har gjort det helt utan att jag svarat ofta. Inte tvingat mig att leva, men genuint funnits där och visat att de skulle sakna mig.
Har du något råd till andra drabbade och släkt eller vänner som har någon i sin närhet som har mist ett barn?
– Döm inte. Inte dig själv och inte nån annan. Människor tar sig igenom en sorgeprocess på vitt skilda sätt. Vad som är rätt för någon kan vara helt fel för någon annan. Dömande är bara så fruktansvärt dumt.
– Vilket halmstrå man än tar tag i för att orka leva vidare efter sitt barns död, so be it. Bara klara dagen. Och så nästa dag. Och nästa. Inget av det man gör tar bort sorgen. Och inget av det man gör skulle man ens få i sin tanke om man hade fått ett val.
Framtiden då, hur och var ser Maja sig själv om fem år? Ja, det är svårt att svara på, hon kan inte tänka så. Men om hon försöker se in i framtiden så är Amira och Maryam stora.
Hon ser dem leka med sin pappa. Glada. Men då ser hon också att Hampus inte är där.
Mörker
– Själv står jag lite i skuggan, som i mörkret. Och jag kan fortfarande inte ta in att jag kommer leva ett helt liv utan mitt barn.
Däremot hoppas Maja att hon om fem år har lyckats ta tag i en sak som hon drömmer om att förverkliga: en organisation i Hampus minne, för barns rätt till en trygg skolgång.
En viktig del i det är att undvika tomheten efter sitt barn. Att göra något i hans anda håller honom levande.
Men det är inte hela förklaringen. En annan del är att skolan kan vara en svår tid för många barn. Den kan bryta ner deras självkänsla, eftersom systemet gör att många känner sig misslyckade.
För Hampus var det inte så, i stället har lärare och klasskompisar berättat om hur han var ett kitt i klassen som fungerade ihop med alla och såg till att andra hade det bra.
Levande
– Jag vill skapa en organisation som är som Hampus och göra något för de elever som behöver. En organisation som ser de barn som Hampus såg.
Maja bloggar om sorgen och saknaden och tänker också skapa en organisation till Hampus minne.
Som ett steg på den vägen har Maja, i samarbete med några fotografer och en konstnär, skapat en fotokalender för 2019. Kalendern är utformad i Hampus anda och all vinst från försäljningen går till BRIS och Stiftelsen Friends.
Bloggandet är också ett sätt för Maja att hålla Hampus levande. Hon berättar att hon får mycket positiv respons på det hon skriver.
– Jag får mejl från läsare som har högläsning hemma, eftersom de känner att de inte kan formulera sin sorg själva utan använder mina ord för att bli förstådda. Det är ett fint betyg, tycker jag.