Frida Lindgren kikar igenom fotoalbumet. Idag har hon två syskon kvar i livet, den yngsta systern och den yngsta brodern som båda bor i Dalarna.
Om man har levt i hundra år har man upplevt mycket. Och om man som Frida Lindgren är pigg, kry och kristallklar i huvudet har man mycket att berätta om.
Som en av de första jularna hemma i Raggsjö, där hon föddes som det tredje av elva barn till Magnus och Ida Berg. Det var en jul hon minns med värme, även om förhållandena var knappa och kontrasterna jämfört med idag knappast kunde ha varit större.
Pappan hade varit och handlat och då skickade handlarens fru med sockerbröd som hon hade bakat.
– Jag hade det under kudden och slickade på det. Jag kunde ju inte äta upp det direkt. Jag minns också hur vi barn satt på soffan och såg på när far tände ljusen. Sedan fick de brinna en stund, de skulle ju räcka till nästa jul.
Julklapparna var inte heller märkvärdiga. En jul fick Frida och hennes äldre bror dela på ett äpple. Men, konstaterar hon, de hade djur på gården så det fanns alltid gott om mat.
I ungdomen arbetade hon bland annat som kocka i timmerskogen. När hon skulle ta sig dit var det skidor som gällde, precis som när hon på lediga dagar for ut för att hälsa på pappan som jobbade i skogen.
Under tre vintrar var Frida piga i prästgården. Där fick hon både lära sig mer om matlagning, servering och att föra sig fint.
Men om man har levt i hundra år har man också varit med om mörka stunder. Värst var nog den tragiska drunkningsolyckan i Raggsjön 1939, när tre skridskoåkande pojkar miste livet i en vak. En av dem var Fridas då 14-årige lillebror.
Ett annat hårt slag var när hennes bästa vän dog i TBC, bara 18 år gammal.
Mitt under brinnande världskrig träffade Frida sin blivande make Ivar Lindgren, och 1943 gifte de sig och flyttade ihop i Gissträsk.
Där arbetade Frida med jordbruket, en syssla som hon trivdes alldeles utmärkt med. Inte minst odling, som alltid varit ett stort intresse.
En bild på Frida i ungdomens dagar. Hon är född och uppvuxen i Raggsjö, men har bott i Gissträsk under större delen av sitt liv.
Jordbruket avvecklades 1965 och tjugo år senare blev Frida änka. Hon bodde dock kvar i Gissträsk i många år därefter även om hon numera, med ålderns rätt, har skaffat sig en lägenhet på trygghetsboendet Klockarbo i Norsjö.
Trots sin höga ålder klarar hon sig helt utan hemtjänst. Så här i coronatider hjälper dottern Hjördis henne att handla, annars sköter Frida i stort sett allting själv.
Maten lagar hon från grunden, helst klassisk husmanskost. Annars ägnar hon bland annat dagarna åt att läsa tidningar, lösa korsord och se sport på tv.
Vad är då receptet för att få vara så frisk så högt upp i åren? Ja, en förklaring kan vara att Frida alltid har tyckt om att röra på sig. Framförallt har hon färdats långa sträckor på cykel.
Förmodligen har också en sund kost spelat in, liksom hennes positiva sinnelag. Frida har hela tiden glimten i ögat och skrattet är aldrig långt borta:
– Jag kan inte fatta det själv att jag att jag blir hundra år. Jag får säga som pappa brukade säga: ”när jag sätter mig vid bordet känner jag mig som en yngling”.
Men lite tråkigt är det förstås att inte få fira med ett stort kalas när hon nu fyller hundra. Det var något som Frida hade sett fram emot.
I stället blir det ett stilla firande med de allra närmaste. Men vem vet, om bara pandemin lättar kanske det går att ta igen det till sommaren?
– Man får hoppas att det blir en ändring nu när vaccinet kommer.