Elvira är oftast på språng och på vintern sparkar hon gärna. Sparken fick hon som en glad överraskning en jul av vännerna Bengt och Karin Eriksson.
Med en liten resväska som ska rymma hela hennes liv i ena handen och sin bror i den andra springer hon för livet. Bosnien blöder och människor som tidigare varit vänner är nu varandras värsta fiender.
Smärtsamma avsked
Här krossas drömmar och hjärtan, och tusentals människor slits ifrån dem de älskar. Någon ser sin livskamrat, förälder, syster eller bror i ögonen för sista gången. Några sekunder senare är minnen och ruiner allt som finns kvar.
I juletid doftar det gott hemma hos Elvira av nybakta kakor som är gjorda enligt Bosniskt recept.
Elvira är 54 år gammal när inbördeskriget sprider sig till hemstaden Bosanski Brod. Hon har två barn, sonen Darko och dottern Maya, som redan hunnit fly. Hennes man dog fyra år före kriget. Nu blir ensamheten och sorgen allt större, så också oron över framtiden.
– Jag trodde aldrig att jag skulle få se mina barn igen.
Jag trodde aldrig att jag skulle få se mina barn igen
Till en början flyr Elvira och hennes storebror Willy till Kroatien. Där får de bo hos en familj i några månader, för att sedan bosätta sig i en sommarstuga i bergen som hennes lillebror Miro hjälpt dem att ordna.
Sorg och saknad
Storebrodern lider av hjärtproblem och spenderar en del tid på sjukhus och trots Elviras önskan om ett liv i fred tillsammans med sina barn så vill hon finnas vid sin brors sida.
– Jag var ledsen och grät mycket, berättar Elvira.
En dag ringer telefonen, det är Elviras son Darko. "Grattis mamma på födelsedagen" säger han. "Vems födelsedag?" Undrar Elvira förvirrat. "Din födelsedag, mamma", säger Darko.
En mamma och hennes dotter försöker fly undan skotten och bomberna i Sarajevo.
– Då började jag gråta, och han säger "Gråt inte mamma, det viktigaste är att vi alla lever. "
Darko befinner sig nu i Sverige efter en tid i Slovenien. Där har han och hans fru blivit föräldrar till en liten dotter. Efter en tid på olika orter runt om i Sverige hamnar de till slut i Norsjö.
Gråt inte mamma, det viktigaste är att vi alla lever.
Planen är att även Elvira ska komma till Norsjö, men hon vill inte lämna sin sjuka bror. De håller ihop till slutet men efter en tid avlider Willy plötsligt till följd av sina hjärtproblem.
Gränslös kärlek
Senare den våren fortsätter Elvira sin resa, nästa anhalt är Tyskland. Där bor hon en kortare tid, bara någon månad, för att hjälpa sin systerdotter som fått jobb att passa sitt barn.
Men så till slut, en vårdag i mars efter cirka ett år på flykt – ett år av sorg, rädsla och en otrolig saknad efter sina barn – kliver Elvira äntligen på flygplanet norrut. Nu väntar ett helt nytt liv i Sverige och Norsjö där hon äntligen ska få återförenas med sin son och hans familj.
– Det var som om jag föddes på nytt, säger Elvira.
Nästan alla bilder från livet i Bosnien blev kvar, vilket Elvira är väldigt ledsen över. Men i en liten låda har hon de fåtal bilder som hon hann få med sig, bland annat de här på dottern Maya och sonen Darko.
Efter några månader som inneboende hos Darko och hans familj får hon en egen lägenhet. Men även fast Elvira var glad och väldigt tacksam över att äntligen få återförenas och få leva ett liv i trygghet så kändes det till en början stundvis svårt att bo i ett främmande land utan några vänner eller bekanta.
Ensamhet
Det visade sig extra tydligt en dag när hon gick på promenad i parken med sitt barnbarn.
– Jag kände ingen som jag mötte på vägen och jag kunde inte prata språket. Det var svårt, riktigt svårt.
– Jag trivdes och var glad att jag hade tak över huvudet och värme. Jag hade allt jag behövde, men en söndag när jag skulle äta middag så började tårarna rinna.
– Söndagar brukade vara vår familjedag.
Vänner för livet
Men med tiden blev det bättre. Efter en tid börjar hon på svenska för invandrare, SFI, och klarar kursen. Elvira fick fler bekanta och människor att umgås med. En av dem var Rut Jonsson.
– Rut hjälpte mig att lära känna andra människor och vi kunde åka på picknick, stanna till på något ställe för att dricka kaffe och vi plockade bär tillsammans.
– Hon betydde mycket för mig.
Elvira minns speciellt ett tillfälle som får henne att skratta än idag. Det var efter en tur i skogen dit de hade kommit för att plocka blåbär. Något som Elvira aldrig gjort förut. När de senare skulle rensa bären tittar Rut lite funderande på henne och utbrister "Men vad gör du? Ja man ska väl hålla sig med jobb."
Barnbarnet Deni kom förbi en dag med en skrivmaskin. Den blev en uppskattad och välanvänd present och underlättar för Elvira som gillar att skriva.
Elvira plockade nämligen bort varenda liten pinne på blåbären vilket blev ett stort projekt.
– Hon skojade med mig fast på ett fint sätt, säger Elvira och skrattar.
Elvira kände sig välkommen i Norsjö redan från första stund och har inte mött någon rasism eller fientlighet.
Starka band
Trots att hon ibland kan sakna livet innan kriget i Bosnien så trivs hon med livet här och är tacksam över de fantastiska människorna som hon har runt omkring sig.
Hon engagerade sig i flera föreningar, bland annat Hjälpande händer och bokcirklar på biblioteket, något som håller på än idag. Hon är även med i en vävstuga i närheten.
– Det är så fina människor här, jag trivs verkligen. Även fast de ibland pratar om folk jag inte känner så tittar de på mig också och jag känner att jag är med ändå, säger Elvira.
Trots att Elvira och de flesta i hennes familj finns på olika platser i världen så har de nära kontakt och väldigt starka band. Hon och dottern Maya som bosatte sig i Danmark tillsammans med sin familj ringer varandra kontinuerligt och Elvira berättar ofta om sina olika aktiviteter.
– Hon är glad att jag är där.
En svunnen tid
Elvira har rest tillbaka några gånger sedan flykten. Det gamla Bosnien som hon växt upp i och bildat familj i var sig inte likt. Hon minns den första gången med sorg.
– Jag var så ledsen och grät. Jag ville nästan inte gå förbi mina föräldrars förra hus, allt var så förstört, även inomhus. De stal alla grejer och sålde det efter kriget. Det var ingen bekant kvar, alla var nya, berättar hon.
Elviras mamma som ung.
–Jag lämnade hela mitt liv, de stal alla grejer från hemmet som de sedan sålde efter kriget.
Men lyckligtvis kunde Elviras lillebror Miro renovera upp huset. Så nu skapas nya fina minnen där.