I Borups naturreservat finns en varierad natur. Det första som slår en är de flera hundra år gamla tallarna.
Naturreservatet ligger omkring en mil utanför Norsjö och är lätt att nå, då det ligger alldeles intill vägen mot Glommersträsk.
Området är knappt 70 hektar stort och blev domänreservat 1954 och naturreservat 1997.
– Gamla tallskogar är otroligt härliga att gå i. Varje träd är en individ, säger Helena Gustafsson, skogskonsulent vid Skogsstyrelsen.
Vår vandring börjar vid den lilla skylten vid vägkanten. Även inne i skogen är det lätt att ta sig fram, längs den smala stigen eller på blåbärsriset och mossan som omger den.
När tallarna blir gamla får de en mer rundad krona och grenar som börjar böja sig nedåt.
Störst intryck gör de stora tallarna som sträcker sig mot skyn. Vissa så gamla som 300 år och många åtminstone 200 år.
Genom åren har återkommande skogsbränder varit en del av skogens naturliga dynamik. Något som även går att se på stammarna.
På en del syns det i form av brandljud, alltså att trädet fått en brandskada, barken fallit av och veden blottats. På andra syns det på den extremt tjocka barken – ett effektivt skydd mot elden.
Här har skogsbränder härjat flera gånger. Den här gamla tallen har utvecklat en enormt tjock bark som skydd mot elden.
– Granen får aldrig lika tjock bark. Den är mer känslig för värme. Å andra sidan är det oftast fuktigare där den växer, då brinner det inte lika ofta, berättar Helena.
Att träden är gamla går även att se på att grenarna har böjt sig nedåt.
Men ibland kan skenet bedra. Helena pekar på en liten tunn gran:
– Den har stått här och väntat på att de stora tallarna ska dö. Det märks på att den har grenarna nedåt. Den är bra mycket äldre än man kan tro.
Helena Gustafsson vid tjärnen som finns i reservatet. Här växer bland annat olika orkidéer.
Så småningom kommer vi fram till en tjärn där vita näckrosor vilar i det spegelblanka vattnet. Vid strandkanten växer några orkidéer som Helena snabbt identifierar som fläcknycklar.
I reservatet växer även den sällsynta nornan, men det är inget som vi stöter på den här dagen.
– Den finns, men den är svårt att se om den inte blommar. Då är den fantastisk att se, berättar Helena.
Efter ett tag byter landskapet skepnad. Vegetationen blir frodigare, tallarna får sällskap av gran och lövträd och framför oss reser sig en brant skogsbeklädd sluttning.
Samtidigt blir det svalare i luften.
– Varma dagar lever man upp när man kommer in i sådan här skog. Det är bra för älg och ren som behöver svalka sig. För skogssamerna är det viktigt att det viktigt att det finns sådana här platser.
Vad som förenar hela reservatet är det myllrande livet som inte alltid syns. Insekter, lavar, svampar och annat, som alla har sin roll i ekosystemet.
De gamla träden är fulla av liv som kan vara svåra att se med blotta ögat. Här spanar Helena efter knappnålslavar.
Som i många andra naturskogar lever här många arter som är rödlistade och skyddsvärda. Helena konstaterar att det inte finns så många sådana här skogar kvar:
– Det är en jätteviktig livsmiljö att behålla.
Vad betyder då skogen för henne? Ja, som skogskonsulent är det förstås hennes huvudsakliga arbetsplats.
Men för Helena är den även något annat. För vad går upp mot att bara ströva omkring på markerna hemma i Bjurfors, plocka bär i sällskap med hunden och med korpen som flyger ovanför trädtopparna och bara ta in skogen?
– Det gör jättemycket för välbefinnandet.
De döda träden i urskogen tar sig olika former. ”Det är som konstverk”, konstaterar Helena Gustafsson.
Även om hon alltid har trivts i skogen förstärktes upplevelsen när hon fick mer kunskap om vad hon skulle titta efter.
Det fick hon verkligen upp ögonen för under en skogslektion på Medlefors, när hon läste in ämnen inför jägmästarutbildningen:
– Det var en ögonöppnare för detaljer. Det mesta hade jag sett förr, men jag hade inte sett sambanden och betydelsen. Då blev det mycket intressantare.