Bertholof och Agneta framför sitt ödehus i Maurliden. Huset hade, visade det sig, koppling till dem båda.
Genom åren har ödehuset i Maurliden utanför Norsjö fascinerat Agneta Kellgren Brännström och Bertholof Brännström. En storstuga som har sitt ursprung från 1845, men som stått tom sedan 1970-talet, har varit utflyktsmål under cykelturer med barnen under deras uppväxt. Det skriver Västerbottens-Kuriren.
– Vi blev drabbade av huset redan första gången vi kom till det för 25 år sedan, säger Agneta.
Huset har koppling till Bertholofs släkt då en kusin till hans farfar bott här, men under många år kände de inte till att banden till stället var större än så.
Runt millennieskiftet när Boliden AB anlade en gruva i Maurliden var byn avfolkad sedan länge och när ödehuset senare också skulle rivas ryckte Bertholof och Agneta ut.
– Vi kände att vi var tvungna att rädda det så vi köpte huset för 1000 kronor. Det var 2015 och vi fick två år på oss att plocka ner och flytta allt, berättar Bertholof.
Det krävdes mycket jobb att tömma huset.
Det tunga arbetet började med att rensa bort gammal isolering i form av sågspån, mossa, sten och grus. Flera gamla murade spisar togs ner, golv plockades bort och efter många timmars jobb stod endast timmerstommen kvar på platsen.
– Stockarna numrerades efter ett noggrant system och plockades ner för att fraktas hit, säger Bertholof.
Paret bor i skrivande stund, sedan 30 år tillbaka, i det som är Agnetas släktgård i Strömbäck.
Ödehusets nya plats blev på en tomt precis på andra sidan vägen.
Planen som främst gick ut på att rädda huset från rivning förändrades med tiden. Under nedmonteringens gång väcktes tankar på att paret skulle bo i det permanent.
Som dörransvarig har Agneta målat ytterdörrarna ett flertal varv. Det är linolja som gäller.
En stor bidragande faktor till det beslutet var Bertholofs koppling till huset – men också Agnetas, skulle det visa sig. Allt kom fram av en slump då de i samband med en hemvändarhelg tillsammans med hennes mamma tittade på gamla bilder. Mamman pekade då ut sin morfar på några foton vilket ledde vidare till den överraskande upptäckten att Maurlidenhuset även var en släktgård på Agnetas sida.
– Det visade sig att det var min mammas morfars storebror Per August Lundgren som timrat det här huset. Det hade vi ingen aning om, säger Agneta.
Trots att det finns ett vemod i att lämna sitt gamla hem flyttar de nu till något som hör dem båda till.
– Huset är vi. Vi båda är huset, säger Bertholof.
Snart dags för inflytt. I det stora köket är det gamla trägolvet parets stolthet.
Planlösningen har ändrats något, både i form av en utbyggnad, men också för att de valt att vända på huset för att få köket i sydväst och ingången in mot gården. Det som var kammaren är nu hallen. I det stora köket ligger rejäla, breda golvbrädor, vilka Agneta och Bertholof är stolta över. De kommer från ett annat gammalt hus på samma gård i Maurliden.
– Det är gjort av träd som vuxit på 1400-talet. Bröstlisterna är original från huset. Vi har räddat allt vi kunde, säger Agneta.
Husets gamla ytterdörr sitter i parets blivande sovrum och leder in till en stor garderob. Agneta är utsedd till dörrexpert och har målat den nya ytterdörren, som också är från förr, många varv. Det är linoljefärg som gäller och nyanser av guldockra, grön umbra och engelskt rött kommer igen lite varstans i huset.
– Linolja är fantastisk och färgerna gifter sig så bra med varandra. Det är väldigt roligt att måla, men frustrerande när det blir fel. Men jag är noggrann, säger hon.
Luckan i golvet som förut ledde ner under huset är numera ett extra svalt utrymme. Där passar det fint att kyla dryck.
Det har tagit enormt många arbetstimmar att färdigställa det som nu är en Västerbottensgård och paret har gjort så mycket som möjligt själva.
När det kommit till nya fönster, kök, trappa och eldstäder är det lokala företag som anlitats.
– Eftersom allt är specialgjort har det inte blivit billigare att bygga det här huset än om vi hade byggt nytt. Det har varit en utmaning i att få tag på hantverkare som är intresserade eller kan ta på sig sådana här projekt, säger Bertholof.
Den så kallade hyllan i taket var vanligt förekommande i inlandet förr i tiden. Där hade man bössor, liar och virke som skulle torka. Dessutom hängdes blöta kläder där. Vedspisen i köket är i original.
Det finns en glädje i att ha varit med i alla faser av rivandet och byggandet och intresset för gamla hus och byggnadsvård är uppenbart stort.
– Att hitta spår efter andra människor som inte längre finns ökar värdet av saker väsentligt, oavsett om det är en smörkniv eller ett hus. I ett hus har det fötts, levt och dött människor och att få vara med och bevara det tycker jag är meningen med livet. När vi inte finns kommer våra ättlingar att berätta om oss som byggt detta. Vi blir en länk i en lång kedja och det är ett meningsfullt avtryck att lämna efter sig, säger Bertholof.
Johanna Lindqvist/Västerbottens-Kuriren