Det blev ett smörgåstårtekalas trots allt – till allas stora glädje. Även den yngsta, Sara Häggström, verkar glädjas över återföreningen.
Onsdagen den 14 juli
Två bilar svänger in på en parkering i Norsjö. I den ena sitter Svea, Cornelia, Edgar, Oliver och pappa Michael Berglund. I den andra sitter Oskar Risberg med systern Marie Häggström och systerdottern Sara Häggström.
Det är första gången familjerna återförenas sedan olyckan, och Micke brister direkt ut i gråt och utropar:
– Vad gör du här, älskade vän? Jag visste inte att du skulle komma idag? Har du redan blivit utskriven?
– Du kommer väl ihåg att jag lovade att bjuda på smörgåstårta när jag blev utskriven, säger Oskar.
De kramar varandra, länge. Sedan dukas smörgåstårtan upp och alla sätter sig till bords.
Söndagen den 4 juli
Vid lunchtid packar Oskar sin bil för att åka från sin syster Marie i Lillsele till sin flickvän Jessica Tjäder i Malå. Han kör längs den krokiga vägen, som han gjort många gånger förr. Orolig över att inte hålla löftet till flickvännen att vara framme klockan 13 blir Oskar lite distraherad. Innan han hinner reagera, kraschar han rätt in i en tall och motorn fattar eld.
– Jag vaknade bara några sekunder efter kraschen och insåg att det brann. Jag hann inte tänka utan försökte bara få mig ut ur bilen så snabbt som möjligt. När jag kröp längs marken kände jag att flera ben i kroppen var av, låret gick inte att flytta, berättar Oskar.
Trots den livshotande situationen med elden, som snabbt sprider sig i gräset, lyckas Oskar ändå hålla huvudet kallt och krypa så långt bort från bilen som möjligt och mot vindens riktning.
– Det var ren instinkt. Jag har även lärt mig inom yrket att en brinnande bil som har bensin kvar kan explodera rätt ordentligt, så jag kröp så långt jag bara kunde, säger han.
Smärtan i kroppen blir kort därefter för svår och Oskar tar sig inte en centimeter till. Han blir liggande intill vägkanten, och lyckas med nöd och näppe placera handen upp mot vägen. I fjärran skymtar en husbil, och Oskar får upp hoppet. Han försöker vinka, men till sin stora besvikelse ser han hur den istället vänder och kör iväg.
– Då drabbades jag av en enorm känsla av övergivenhet. Den besvikelsen går inte att beskriva. Jag var helt hjälplös, säger han.
Elden kryper närmre och Oskars kläder blir allt varmare. Han ligger i dikeskanten och får existentiella tankar.
– Min pappa dog i en bilolycka 2005, så jag vet redan att livet kan vara väldigt orättvist. Men det kändes lite extra orättvist att först överleva själva kraschen, sen behöva överleva skogsbranden också, säger han.
Röken sveper in honom i ett töcken. Oskar känner att han inte har något annat val än att acceptera sitt öde.
Oskars bil fotad dagen efter olyckan. ”Den var blå innan, det kan man nog inte tro”, säger systern Marie Häggström.
Samtidigt i Malå
Familjen Berglund har firat pappa Michael som fyller år. Efter tårta och kalas vill de göra någon aktivitet och eftersom vädret tillåter så bestämmer de sig för att åka och bada.
– Det var otroligt varmt den dagen så vi bestämde oss för att åka till Glommers utebad. Vi brukar aldrig åka dit men av en slump så valde vi det, säger Micke.
Sagt och gjort. Familjen packar bilen med fika, handdukar och vatten i mängder. Sedan bär det av. En bit in på färden ser de en vit rökpelare och blir lite ställda. Men på grund av att mamma Ellinor jobbar som ambulanssjuksköterska så tänker de att de borde rapportera in det till SOS Alarm. När de kommer närmre elden ser de Oskars totalkvaddade bil och anar oråd. Den äldsta dottern Cornelia, 14, ser sedan Oskars hand och skriker:
– Det ligger någon där i diket!
Micke tvärnitar. Både han och Ellinor rusar sedan ut till Oskars assistans, till barnens stora förskräckelse.
– Barnen skrek i bilen, men vi hade inget val. Det gällde liv och död och vi fick helt enkelt lov att agera, säger han.
Hettan från eldsvådorna slår mot Mickes ben när han plöjer sig fram till olycksplatsen. Oskars ena sko är nästan helt svart när de väl når honom.
– Jag löpte som en gasell tillbaka till bilen och hämtade allt vatten och alla handdukar. Jag förstod ju att han höll på att koka ihjäl, säger Micke.
Han häller sedan vattnet över Oskar, vars kläder ryker så mycket att det sticker i Mickes ögon. Sedan hjälps Micke och Ellinor åt med att fukta handdukarna och vira in Oskar i dem.
– Vår första prio var att larma, men på grund av dålig täckning och att Oskar låg alldeles för nära elden fick vi prioritera om. Prio ett blev nu att försöka flytta honom från eldsvådorna, berättar Micke.
Barnen gråter förtvivlat i bilen. Storasyster Cornelia får göra sitt allra bästa för att trösta dem men måste samtidigt agera trafikvakt och hinner inte riktigt göra allt.
Oskar Risberg bröt nyckelben, revben och lårben i bilolyckan. Efter en operation i benet väntar nu någon månads rehabilitering. ”Jag är inte så bra på att sitta still”, säger han och skrattar.
Skolkuratorn kommer till undsättning
Nina Grenvall kör på vägen som leder ut till sommarstugan i Långträsk. Väl framme ska hon laga oxfilé till sin man, som också fyller år. Men plötsligt ser hon röken, och lite längre fram ser hon Ellinor stå och vinka.
– Jag stannade och frågade om jag kunde hjälpa till. Ellinor hade ännu inte nått fram till SOS Alarm, så hon bad mig försöka larma medan hon återgick till räddningsarbetet, säger Nina.
När Nina väl fått tag i räddningstjänsten, ber Ellinor och Micke henne att trösta barnen eftersom de har fullt upp med att försöka rädda Oskar.
– Jag jobbar som skolkurator på barnens skola så jag har mött dem där. För mig var det självklart att gå dit och göra allt jag kunde för att trösta dem, säger hon.
Oskar visar upp den färgglada teckningen som barnen i familjen Berglund ritat till honom.
Även morfar kopplas in
Räddningschefen Göran Josefsson har befunnit sig på kontoret i Norsjö för att ordna med lönerna till sina anställda. När han är klar sätter han sig i bilen och kör ut på vägen mellan Grundträsk och Malå. Då ringer dottern Ellinor.
– Jag befann mig inte mer än en mil från olycksplatsen när min dotter väl fick tag i mig. Jag stannade till och larmade via en speciell telefon vi har inom räddningstjänsten, berättar han.
Han kör sedan direkt till själva olycksplatsen. Där noterar han att de andra verkar ha kontroll på själva skadeläget, så han riktar sitt fokus på branden.
Barnen i bilen skriker plötsligt av glädje istället för skräck:
– Morfar är här!
Göran uppmärksammar att elden spridit sig snabbt och rusar till tjänstebilen för att hämta en pulversläckare.
– Med den släckte jag elden som brann i gräset runtomkring Ellinor, Micke och Oskar. Jag släckte även gräset runt bilen där barnen och Nina satt, säger han.
Räddningstjänsten ansluter
Så småningom ansluter även brandkår, polis och både ambulans- och släckningshelikoptrar.
– Elden hade spridit sig cirka 30 meter när jag först kom till olycksplatsen. När räddningstjänsten sedan anslöt så hade den spridit sig säkert 300 meter åt alla håll. Vi hade tur att det inte blåste den dagen, för det var otroligt torrt i marken, säger Göran.
Precis innan ambulanspersonalen tar över räddningsarbetet, ställer Oskar en fråga som får Micke att höja på ögonbrynen.
– Han undrade om vi hade några allergier. Jag blev lite ställd och frågade varför han ville veta det. Då svarade Oskar: ”Jo, för när jag mår bättre och känner mig piggare igen så lovar jag att jag ska bjuda er på smörgåstårta.” Då blev jag otroligt rörd. Mitt i flammorna och röken, med nästan inga hela ben i kroppen, så tänkte han på det, säger Micke.
Oskar flygs sedan iväg i en helikopter och förs till Umeå universitetssjukhus där han opereras i benet och blir inlagd i lite drygt en vecka.
Cornelia, Edgar, Oliver och Svea Berglund fick varsin kexchoklad med texten ”Vilken hjälte”.
Parkeringen i Norsjö
Samtliga äter av smörgåstårtan och samtalar kring sina minnen från olyckan. Oskar plockar sedan fram några presenter till barnen. De får bland annat varsin kexchoklad med texten ”Vilken hjälte”. Oskar får en teckning som de ritat till honom.
Hur känns det för er barn att vara hjältar?
– Det känns jättebra. Just då var vi nog lite ledsna över att vi inte kunde åka och bada, men då förstod vi inte riktigt vad som hade hänt, säger Svea.
Micke menar att de efter olyckan åkte och köpte mjukglass istället, sedan pratade familjen långt in på natten om allt som hade hänt.
– Vi fick ju ta ett beslut där och då som säkert var traumatiserande för barnen. Men vi såg till att samla ihop oss som familj och prata öppet kring händelsen, säger han.
Vad var det mest dramatiska den dagen?
– När mamma och pappa sprang rätt in i elden. Vi trodde att de skulle dö, säger Oliver.
– För mig var det nog när morfar dök upp med den där förbaskade pulversläckaren, som han alltid har, och försvann med den in i eldsvådorna, säger Cornelia.
Ganska många otroliga händelser räddade livet på dig Oskar, var det slumpen eller änglavakt?
– Jag är ju inte religiös, men det känns ändå som att det inte var min tur att lämna jordelivet den dagen, säger Oskar.
– Det är inte ofta man slänger sig med ord som ”änglavakt”. Men när till och med skolkuratorn kom i rätt tid, då blev även jag nästan lite religiös, säger Micke.
– Det känns som en film. Jag tror att det var pappa som agerade änglavakt och skickade alla dessa människor till undsättning, säger Marie.
– Sen gjorde ju räddningstjänsten också en enorm insats, tillägger hon.
Kommer ni fortsätta hålla kontakten?
– Det kommer vi definitivt, säger Micke.
– Absolut, vi har ju så mycket gemensamt också. Vi gillar samma musik, bilar och skotrar, säger Oskar.
Barnen vill också fortsätta hålla kontakten. Även systern Marie och den allra yngsta i familjen, Sara, ler och verkar hålla med.
”Du måste nog vara den mest envisa människa jag har träffat, jag är så imponerad av dig”, säger Michael Berglund till Oskar Risberg.