Jenni King befarar att det finns många halvsyskon som hon inte känner till.
Jenni King föddes i Norrbotten 1977. Hennes föräldrar hade vänt sig till en kvinnoklinik för att få hjälp att bli gravida. Den behandlade läkaren uppgav att det skulle behövas en insemination, men att denna skulle ske med Jennis pappas egna spermier. Många år senare ville Jenni King veta mer om sitt samiska ursprung. Hon gjorde ett DNA-test.
– Jag fick träff på ett okänt halvsyskon, berättar hon i programmet Doktorns spermier, som sändes i SVT i onsdags.
Jenni, som i dag är bosatt i Ulricehamn, bad sin mamma berätta allt om hur hon kom till. Mamman berättade att de hade haft svårt att bli gravida, men nekade till att en donator skulle vara inblandad. Lagstiftningen vid den tiden gav donatorn rätt att vara anonym. Jenni lyckades få kontakt med läkaren, som slutade arbeta med fertilitetsbehandlingar när anonyma spermadonatorer förbjöds i Sverige 1985.
– Han sade att alla dokumenten var förstörda. Men jag fick en känsla, det här är donatorn, säger Jenni King i programmet.
Hon ställde en direkt fråga till läkaren.
– Han svarade, "lilla vän, det är inte jag".
Tillsammans med sitt halvsyskon började hon söka svar på vem som var deras biologiska pappa. Uppdrag granskning slår fast att i stort sett alla barnlösa par i Norrbotten remitterades till den aktuella läkaren under en tioårsperiod.
1981 väckte ett fall i Haparanda tingsrätt stor uppmärksamhet. En då tvåårig pojke blev i praktiken faderlös, då hans pappa efter en skilsmässa ville avsäga sig vårdnaden. Läkaren, som också vittnade i domstolen, visade sig vara biologisk pappa även till det barnet.
Hittills har sju barn till par som fått hjälp via två olika kliniker i Norrbotten bekräftats ha blivit genom att deras mammor har inseminerats med läkarens sperma. Jenni befarar att det kan röra sig om betydligt fler.
Flera av halvsyskonen har redan stött på varandra i olika sammanhang, utan att veta att de är släkt. Den viktigaste frågan för Jenni är att få reda på hur många barn det rör sig om totalt. I programmet får hon och en halvbror som medverkar anonymt tillfälle att ställa frågan direkt till läkaren, som vägrar svara. Han hänvisar till sin egen och sin familjs integritet och anser inte själv att han gjort något fel.
Jenni King och hennes halvbror ”Pontus”, som medverkar i programmet anonymt, tillsammans med Uppdrag gransknings reporter Lisa Jarenskog.
Vi når Jenni per telefon strax innan programmet sänds. Hon beskriver hur livet totalt har vänts upp och ned.
– Livet har förändrats markant. I dag är alla vi halvsyskon som känner till varandra i relationer. Men om vi skulle separera kan vi inte träffa vem vi vill, vi är begränsade på så sätt. Även våra barn är begränsade, det påverkar deras liv också.
Jennis barn fick plötsligt ett 20-tal kusiner och de flesta av de sju halvsyskonen bor kvar i Norrbotten, inom ett relativt begränsat område. Hon beskriver avslöjandet som att förlora sin identitet.
– Den jag har trott att jag är i hela mitt liv är jag inte längre.
Vad hade det gjort för skillnad om läkaren hade erkänt hur många han donerat sperma till?
– Då hade vi haft lite mer att gå på. Ovissheten om hur många vi är, den är väldigt jobbig. Det kommer ju att påverka resten av våra liv. Det kommer att komma fram nya matchningar på syskon, nya kusiner till våra barn. Det är mycket oroande.
Det är också skälet till att hon och hennes halvbror, som i programmet kallas för Pontus, har valt att medverka i Uppdrag granskning. De vill nå ut med sin historia för att de som fått hjälp av samma läkare ska prata med sina barn så att de kan DNA-testa sig.
För Jennis mamma har det varit oerhört jobbigt att allt nu kommer fram i ljuset.
– Hon känner ju det som att hon har blivit utsatt för ett övergrepp. Men vi är överens om att det är otroligt viktigt att vi lyfter den här historien, säger Jenni.
Hennes pappa lever inte längre och på ett sätt är hon lättad över att han slipper uppleva det som familjen går igenom.
– Om jag hade fått välja så hade jag inte velat vara den del av den här historien alls, men nu är jag ju det. Jag har i och med det hör lärt känna flera underbara människor så det är lite kluvet. Men det allra skönaste hade såklart varit om jag aldrig tagit det där DNA-testet.
Alla norrbottningar som sökte hjälp mot ofrivillig barnlöshet under en tioårsperiod på 1970- och 1980-talet hamnades hos den aktuella kliniken.
Läkaren, som är pensionär sedan länge, säger i Uppdrag granskning att han inte tycker att han gjort något fel, utan att han bara velat hjälpa till.
– Det fanns särskilda omständigheter, mer än så vill jag inte kommentera. Jag förstår inte varför man ska gräva i det som hände för så länge sedan, säger han i programmet.
Det fanns inte någon lagstiftning kring insemination förrän 1985 och Region Norrbotten gör bedömningen att läkaren inte begått något brott i juridisk mening. Däremot är agerandet etiskt och moraliskt fel, uppger hälso- och sjukvårdsdirektör Pia Näsvall i Uppdrag granskning.
– Vi ber om ursäkt för läkarens handlingar och känner ett stort moraliskt ansvar. Relationen mellan läkare och patient ska vara neutral och det är väldigt olämpligt att han agerat donator. Agerandet går också emot den dåvarande tanken där donator och föräldrar inte skulle känna till eller ha kontakt med varandra. Nu finns det tydligare lagstiftning och därför hade det här inte kunnat ske idag.
Pia Näsvall, hälso- och sjukvårdsdirektör region Norrbotten.
Region Norrbotten gör nu en egen händelseanalys av det som skett. De har upprättat ett kontaktcenter, dit berörda kan vända sig.
På detta sätt hoppas de kunna få in uppgifter från personer som har varit i kontakt med kliniken. Regionen uppmanar till kontakt, oavsett om man personligen har besökt kliniken eller har fått uppgifter om besök förmedlade till sig. Detta då regionen menar att detaljer i berättelserna kan bidra till att föra utredningen framåt.
– Eftersom det här hänt för så länge sedan kan vi inte lova att vi kan ge några svar, men vi vill lyssna på alla berörda och göra vårt bästa för att ta reda på mer, säger Pia Näsvall.
Regionen har undersökt vilken dokumentation som finns kvar från kliniken, men mycket av dokumentationen uppges ha förstörts innan 1985.
– Vi har känt till att inseminationsverksamheten pågick under de här åren, men ingen har kunnat ana att läkaren också varit donator. Det blev en stor chock när vi kontaktades av Uppdrag granskning, säger Pia Näsvall.