I Sverige har cirka 30 000 barn minst en förälder inom kriminalvården. Sara, som egentligen heter något annat, bor i Norrbotten med sin dotter, som var knappt två år fyllda när hennes pappa frihetsberövades första gången.
Sedan dess har turerna in och ut ur fängelse pågått i omgångar och under flera år upplevde Sara en svårighet i hur, vad och om dottern skulle få veta sanningen.
– Första gången var hon så liten så jag lät henne följa med och besöka honom i fängelset. Men med åren kom frågorna om varför det inte går att ringa pappa och varför han var borta så mycket. Det är lätt att tro att man skyddar barnen genom att inte berätta. Jag var också väldigt rädd för att hennes kompisars föräldrar skulle få veta.
Med tiden kom Sara i kontakt med både Buff, Barn och unga med förälder/familjemedlem i fängelse och kommunens föräldrasupport.
– Det var genom honom. Han skickade en massa informationsbroschyrer en gång och jag minns bara hur irriterad jag blev. Men med tiden kom jag i kontakt med fler i samma situation vilket gjorde att jag inte kände mig så ensam med min skuld och skam.
Vad var det som gjorde dig irriterad?
– Till exempel det här med att man bör berätta sanningen för barnet. Jag minns att jag tänkte "de känner ju inte mitt barn". Jag trodde inte att hon skulle kunna hantera den. I dag vet hon, men jag trodde länge att det bästa var att ljuga.
Vad fick dig att ändra uppfattning?
– Det var han som tjatade på mig. Han ville inte att hon skulle tro att han sviker henne och inte vill finnas där. Så jag kände till slut att det var dags. Jag insåg även att så länge hon undanhölls sanningen så kunde hon inte få rätt stöd.
Hur gick det till när hon fick veta?
– Vi valde att berätta tillsammans, när han var på plats. Mest för att hon skulle få se att "han här nu, hel och ren" och att fängelse inte behöver vara som på film.
– Efteråt tänkte jag, "fan, varför berättade vi det inte tidigare".
Dottern reagerade först med tystnad och det var inte förrän vid läggdags som frågorna kom.
– Hon hade förstått mer än vad jag trodde men eftersom det saknades bitar så hade hon lagt mycket skuld på sig själv. Först då förstod hon att det inte var hennes fel. Den kvällen somnade hon med ett leende på läpparna.