Bok & Vandring
Med debutboken"Tills alla dör" gav Diamant Salihu en inblick i de kriminella nätverkens inre liv. I "När ingen lyssnar" som kom ut i år fortsätter han att teckna en fördjupad bild av ett av samtidens mest akuta samhällsproblem. De båda böckerna är skrivna i reportageform.
– Det var kanske lite oväntat att jag skulle få komma och prata om just det här ämnet just i Jäckvik. Jag kan tänka mig att det säkert är mer jaktbrott och sådant som sker där, om det nu sker några brott, och att det är den typen av kriminalitet som folk mer kan relatera till, säger han på telefon där han står och väntar på ett pendeltåg i Stockholm några dagar före avfärd norrut.
Samtidigt förstår han och tycker själv också att just gängkriminalitet är ett angeläget ämne, även långt från storstäderna.
– Det är viktigt att förstå att det här är ett problem som är utbrett och som har spridit sig. Dödsskjutningar och gängkonflikter som tidigare var kopplat till storstadsförorterna kan fler städer relatera till idag. Och även om man inte har det i just Jäckvik så tror jag att man kan ha likartade problem på näraliggande orter.
Droghandeln är dessutom långtifrån isolerad till storstäder, utan ett stort problem över hela landet och hela världen, fastslår han. Konsumtionen finns överallt och som konsument är man med och bidrar till den här problematiken, även om man bor i Arjeplog och handlar drogerna på postorder.
Det är idag hög tid att revidera bilden av att det enbart är killar med utländsk bakgrund från förorten som står för gängkriminaliteten.
– Det finns fler och fler exempel på hur medelklassbarn med svensk-etnisk bakgrund aktivt och via sociala medier söker sig till miljöer med drogförsäljning och våld, lockade av snabba pengar och status.
Han är glad över att även människor i Jäckvik vill hålla sig uppdaterade och informerade om ett stort samhällsproblem. Själv ser han sig som en folkbildare.
– Jag vill ge en problembeskrivning som får fler att förstå vad det handlar om för att kunna fatta beslut om hur vi ska hantera det och vilka lösningar det finns. Det är något som berör alla och alla som har rösträtt har ju möjlighet att vara med och påverka, oavsett var man bor, säger Diamant Salihu.
Än så länge är han inte imponerad över politikernas insatser.
– Det är ingen av dem jag möter som är drabbade eller som jobbar med de här frågorna på nära håll.
De åtgärder som har vidtagits hittills och som gäller hårdare straff mot gängkriminella, möjlighet för polisen att avlyssna telefoner och att hålla personer som bär vapen häktade längre tid, har inte resulterat i någon minskning av dödsskjutningarna.
Han medger att hårdare straff är en av delarna som behöver diskuteras som åtgärd, men inte enbart.
– Använder man retoriken att hårdare straff kommer att lösa problematiken gör man det väldigt lätt för sig. Ingen jag har pratat med som jobbar med de här frågorna ser framför sig att det som enskild åtgärd skulle hjälpa.
I ett samhälle behöver man jobba med flera saker, på flera fronter samtidigt för att komma till rätta med gängvåldet och gängkriminaliteten, understryker han.
– Idag har vi en nyrekrytering till gängen av barn som är beredda att dö och dödas och där skiljer sig Sverige från många andra länder. Inte ens i Latinamerika, där man har en mycket brutalare gängkriminalitet, finns det på samma sätt den här typen av barnsoldater som vi ser i Sverige nu. Barn som blir utnyttjade för att de inte riskerar straff lika hårda straff som vuxna.
Det gäller att se brottsligheten i ett vidare perspektiv, menar han.
– Vi måste inse att vi har ett otroligt segregerat samhälle i Sverige idag, med segregerade skolor och en gängmiljö som har tillåtits radikaliseras. Vi lyckas inte lösa brotten, uppklaringen är låg. Vi har också varit frånvarande i områdena det gäller. På samma sätt som glesbygden har dessa områden övergetts.
Men till skillnad från glesbygden där människor ändå känner sig rotade och har en gemenskap med varandra, finns det i de utsatta områdena också en social problematik, en isolering, människor som inte talar svenska och med ett stort avstånd till arbetsmarknaden.
– Vi har ett ansvar för att det har blivit så, eftersom vi inte har agerat i tid. Det har vuxit fram en ängslighet i Sverige där man inte har vågat prata om problemet för att man är rädd att bli stämplad antingen för att vara rasist eller tvärtom, istället för att prata om hur vi ska få människor att känna sig trygga, integrerade och inkluderade.
Han nämner Danmark som ett föregångsland som valt en annan väg.
– I Danmark satte de tidigt in hård lagstiftning och till och med förbjöd gatugäng som orsakar kaos. De ställer krav på att barn i utsatta områden ska gå i dansk förskola och gör en massa saker för att motverka problematiken innan den har blivit normaliserad.
Att komma till rätta med problemen handlar enligt honom också om att se till att nivån i skolorna blir högre, att föräldrarna kommer in i samhället och i arbetslivet bättre, att man gör något åt den segregerade skolan och de segregerade bostadsområdena.
Därtill behövs en betydligt mer effektiv polismyndighet som klarar upp fler brott, så att människor känner att de får upprättelse och inte tar lagen i egna händer.
En kommentar som ofta kommer upp i diskussionerna är att föräldrarna måste ta sitt ansvar, vad tänker du om det?
– Föräldraansvaret är så klart jätteviktigt, men det är inte ensamt det som kommer att göra att vi får stopp på gängkriminaliteten. Det finns föräldrar som inte tar tillräckligt ansvar, men jag möter också ofta föräldrar som verkligen har gjort allt de kan och vädjat till sociala myndigheter och polisen att agera, att omhänderta barnen, men där det inte har skett och barnen har gått ännu djupare in i problematiken.
Det är också viktigt att tänka på att barnen lever i en helt annan verklighet än föräldrarna, betonar han.
– Det är sociala medier som snabbt tar dem till de här brottsplatserna och miljöerna, även barn som bor längre ifrån de mest våldsdrabbade områdena. Att bara skylla på föräldrarna när vi har en låg uppklaring av brott, låg närvaro av poliser och har skolor där hälften av barnen inte klarar behörigheten till gymnasiet när de går ut nian – då gör man det lätt för sig. Det är naivt och då förstår man inte hur djup den här problematiken är och på så många olika nivåer.
Hur jobbar du för att få fram alla fakta till böckerna?
– Det är mycket intervjuer och fältarbete. I senaste boken har jag intervjuat ett 100-tal personer, gjort djupintervjuer med flera av det 20-talet gängkriminella jag har haft kontakt med, pratat med poliser och åklagare som jobbar med frågorna och djupintervjuat många av dem också. Jag har även pratat med de som är berörda, till exempel föräldrar. Så jag pratar med väldigt många människor och försöker skapa mig en bild av allting och läser utredningar för att genom alla de här perspektiven och detaljerna lägga ett pussel som gör det lite mer begripligt för mig – och då också för andra.
Känner du något framtidshopp?
– Ibland känner jag mer, ibland mindre hopp. Om vi ställer gängkriminaliteten i Sverige i perspektiv till de krig som sker runtom oss i världen, så tänker jag att det här är något vi kommer att kunna hantera. Krig tar slut och människor måste kunna försonas trots att hundratusentals liv har krävts. Vi måste tänka långsiktigt och det som gör mig mer hoppfull just nu är att många har börjat förstå vad det handlar om. Nu gäller det bara att man gör saker, inte bara i de drabbade områden, utan även jobbar förebyggande med missbruk, psykisk ohälsa och segregation. Och då menar jag inte bara segregation i etnisk mening, utan också mellan glesbygd och storstäder. Då krävs en politisk långsiktighet, eftersom det här tar tid att förändra.