Ju fler hon ser, desto fler lär hon känna. Sonja Andersson i Myckle ser till att anonyma människor från förr väcks till liv igen.
Det står så mycket intressant i mormors almanackor som Sonjas mamma gömde under soffan. När Sonja vuxit till sig så pass att hon började intressera sig för släktingarnas öden, då plockades de tunna små böckerna fram. Hon blåste bort dammet, började bläddra och såg till sin förvåning att där inte stod ett ord om vädret.
- Mormor har skrivit ner sådant som hon tyckte var intressant - födslar, dödsfall och viktiga händelser i kungahuset till exempel.
Mormor Hilma Vidman, med flicknamnet Hedlund, föddes 1892 och växte upp i Bureå. Utbildade sig till småskolelärarinna, gifte sig, slutade som lärare, flyttade till Holmlund i närheten av Krångfors, blev bondmora och mor till nio barn. När hon dog 1979 fanns många av hennes almanackor kvar, liksom några anteckningsböcker och en massa annat. Mormor Hilma var både intresserad av människor och duktig på att dokumentera.
"Den skrev mormor i när hon var på husmorssemester i Vilhelmina 1948."
Blomstersmyckad: 1911 var Sonjas mormor Hilma klar med sina studier vid lärarseminariet i Skellefteå.
Mormor Hilmas almanackor, från 1925 till 1979, är en rik källa till kunskap om människor och händelser.
Varje cirkel är en generation och ju längre ut på pappret, desto längre bak i tiden. Den yttersta cirkeln handlar om människor som levde på 1500-talet.
Mormor Hilma på ålderns höst.
Att bli fotograferad var både allvarligt, högtidligt och dyrt. Lådkamerans långa slutartid krävde att den som fotograferades höll sig absolut stilla en lång stund, annars blev bilden oskarp.
C Franke var en Skelleftefotograf vars bilder kan dateras tack vare kortens baksida. Utseendet ändrades med åren. Läs mer om detta i Stig Sandströms bok "Tidiga porträttfotografer i Västerbottens län".
Fredrika Hedlund (född Hortelius) i unga år: I februari 1942 skickades denna inbjudan att delta vid hennes begravning i Bureå kyrka, söndagen den 1 mars.
Kaffekokning vid ett missionsmöte i Ragvaldsträsk. Fotograf okänd. Till vänster, bakom diskbaljan, syns Ida, född Andersson, och hennes make Karl Nyström, son till predikant David Nyström. Övriga på bilden har inte identifierats ännu.
Det där har hennes barnbarn haft stor nytta av, för utan mormors kvarlämnade papper så hade släktforskandet blivit bra mycket krångligare och inte alls så innehållsrikt. Alla dödsannonser, foton, födelsedagskort, kondoleanskort och mormors eget betyg från lärarseminariet, daterat 1911, vårdas numera ömt av Sonja som plockar fram en mycket speciell bok.
- Den skrev mormor i när hon var på husmorssemester i Vilhelmina 1948.
Den 20 februari står följande att läsa: ”Rektorn talar om nationalisering och fröken Oldberg lagar smårätter i bagarstugan”.
Några dagar senare skriver mormor: ”Fröken Falstad föreläser om födoämnen och fröken Larsson talar om hönsen. Smörgåsbord, avsked.”
Slut på vilan. Dags att åka hem till man, barn och kor igen.
Mormors historia blev inte bara startskottet för släktforskandet. Hon utgör också efterforskningarnas nav. När Sonja plockar fram Hilmas släkträd så har det varken stam eller grenar. Det är ett stort, cirkelrunt papper. I mitten finns Hilma. Sedan följer släktled efter släktled bakåt i tiden, i ständigt vidgade cirklar. Ute vid pappersarkets yttersta kant finns namnen i det tionde släktledet präntade med Sonjas mycket lilla, mycket lättlästa handstil.
Det är med släktträdet som med de gamla fotografierna. Hon vet inte allt om alla. Men eftersom detta är hennes passion så kommer kunskapsluckorna att fyllas med innehåll allt eftersom. Det gäller bara att få tag i de rätta uppgifterna, att kyrkböckerna är korrekta och intakta och att de inte är brännskadade i kanterna. Under seklernas gång har åtskilliga kyrkböcker blivit lågornas rov, till nutida släktforskares stora sorg.
En annan sorg är när gamla fotoalbum tömts på sitt innehåll och de gamla korten säljs ett och ett på loppis eller buntas ihop i en byrålåda. Att tömma ett fotoalbum är att förstöra ett historiskt dokument i grunden. Särskilt om det inte står någonting på korten, varken namn, årtal eller var någonstans de är tagna. Ta till exempel två äkta makar. I albumet satt bilderna på dem bredvid varandra. Betraktaren kunde i alla fall gissa att de hörde ihop på något sätt. Som lösa bilder i en låda är de bara just det - två bilder utan något sammanhang.
"Folk har frågat efter arbetsbilder."
Nu skulle förstås en ägare av ett gammalt album kunna invända att bilder som är helt anonyma ändå är rätt meningslösa. Ingen vet ändå vilka personerna är, så vad gör det om ett eller annat album slaktas.
Men det finns sätt att identifiera foton som tappat sin historia.
Sonja plockar fram en stor hög med album vars innehåll tack och lov är orört. Album som hon ärvt, köpt, fått och lånat av släktingar som tycker att det är lika bra att hon har hand om dem så länge. Och eftersom hon är som hon är - med dåligt sifferminne, men med desto bättre minne för ansikten - så har hon möjlighet att känna igen människor hon sett tidigare på andra kort, i andra album.
Anonyma foton som tagits i ateljé i slutet av 1800- och början av 1900-talet kan även åldersbestämmas tack fotografens firmastämpel, papprets kvalité, kläder och frisyrer, möbler med mera.
Att bilder är intressanta - ännu intressantare när ett ansikte från förr försetts med ett namn - det är hon inte ensam om att tycka. När Sonja för ett par år sedan anordnade en fotoutställning i bönhuset i sin egen barndomsby, Ragvaldsträsk, då kom det 300 personer och tittade.
Aldrig hade hon kunnat ana att hennes samlingar skulle väcka ett sådant intresse.
Och om några månader, den 18 augusti, då är det återigen dags att visa upp fotografier i bönhuset. På begäran från många så tänker Sonja satsa på ett tema:
- Folk har frågat efter arbetsbilder, så det blir gamla bilder med inslag av arbetsbilder.
Släktforskandet, vare sig det sker med hjälp av hundratals foton eller skrivna dokument, är ett arbete som ständigt leder till nya frågor som måste besvaras. Om Sonja inte hade sådana problem med ryggen, då skulle hon sitta böjd över köksbordet nästan alla vakna timmar. Men nu går inte det, hon måste ut och röra på sig med jämna mellanrum.
Ibland bestämmer hon sig faktiskt för att låta forskandet vara helt och hållet: ”Nää, nu får det vara nog”, tänker Sonja då och börjar pyssla med annat.
Fast det där andra varar förstås aldrig särskilt länge, för vad händer när hon fått ögonen på en inbjudan från 1942 till en begravning i Bureå kyrka? Självklart måste hon ta reda på var det där kaféet, som nämns längst ner i texten, låg för 77 år sedan:
”Efteråt kaffe å Lundströms kafé.”
Nåå, var fanns det där fiket?
- Det låg invid kyrkan.
Ett fotoalbum är ett historiskt dokument. Låt det bara vara, då gör du släktforskningen en stor tjänst.
Födelsedagskort från 1900-talets början. Då var ett fint dukat kaffebord och sju sorters kakor höjden av lycka.