Titta in köket och lägg märke till hallens småblommiga tapet.
Böcker, böcker, böcker nästan överallt. Och kassettband. Det är så många kassettband. I köket en radio som funkar för både kassett och CD. Väljer ett band lite på måfå och ut strömmar Saras distinkta röst som läser ur den egna romanen ”Den underbare mannen”. Och inte vet vi om det är sidan A eller sidan B på kassetten som vi lyssnar till, men det gör ingenting för nu är det full vårvinterstämning i hela huset och äntligen får vi kasta oss ut i det okända. Vandrar från rum till rum. Kliver uppför den alldeles knakfria trappan till övervåningen och bara älskar hallens småblommiga tapet som sprider en stämning av lantlig fröjd omkring sig.
Samtidigt vet vi ju detta: Hade Sara fortfarande varit i livet, då hade vi inte fått sticka in näsan. Visst finns det åtskilliga anekdoter om denna dam, men en sak är riktigt säker. Hon hade integritet. Var det någon som bestämde, så var det Sara. Jojomensan, det har vi minsann fått höra genom årens lopp, och från flera håll dessutom.
Mängder av böcker, fack- och skönlitteratur om vartannat, och i dubbla rader.
I ett bokskåp på nedre botten står böckerna packade i dubbla rader, och det är där jag hittar ett fint exemplar av ”Greven av Monte Christo”, skriven redan 1844, men det här exemplaret har tryckåret 1925. I just denna bok, längst bak, har någon (kanske Sara själv eller varför inte Saras mamma) sparat ett receptblad med rubriken "Skördefest i konsum". Bladet, som saknar tryckår, utstrålar sann 50-talskänsla och innehåller diverse spännande recept, till exempel vitkål med korvhattar.
Det finns så mycket att fingra på och förundras över. Som den lilla souvenirdockan i svarvat trä som har hälsningen ”Glad sommar” målad på kjolen och ”Ulla” skrivet på undersidan.
Yr omkring som ystra höns och en sak är vi verkligen överens om: Så här borde alla hemma-hos-reportage vara organiserade - totalt befriade från allt vad husägare heter och fritt fram att glänta på alla golvluckor över mörka, dammiga källarhål.
Lyfter på locket till kökssoffan, där ligger en julgransbelysning. Öppnar dörren till det stora skåpet ”kantoret” som står i kökets ena hörn och hittar lite påskpynt. Och så ligger där en snyggt hopvikt tygkasse med Saras bild på.
Det är det första vi hittar som faktiskt är Sara själv. Efter ett tag får Jeanette syn på fotografiet vid spisen. Sara och en för oss okänd kvinna kokar någonting som ser ut att vara hjortronsylt. Bilden är, till skillnad mot så mycket annat i huset, inte fastsatt med häftstift. Den är fastspikad, i alla fyra hörnen.
En tunn liten reklamfolder (norsk eller dansk?) och på dess framsida tittar Sara upp mot oss. Och så är det det där inramade fotografiet som står på en bokhylla i biblioteket. En ung kvinna som håller ett glas i handen: "Är det hon? Vad tror du?"
Solen dalar, skymningen är på väg.
Kassettband är det gott om: "Sommar, sommar, Sara Lidman, sista delen". Och så en knapp med författarens bild.
På ett skåp ligger tre glasögon på rad, i olika stilar och från olika decennier.
På övervåningen ligger biblioteket och där finns en av husets tre arbetsplatser.
Det finns två bostadshus på gården. Det lilla hyrs bara ut sommartid.
Böcker med dedikationer från författarkolleger, det är det gott om. Saras egen handstil är mera svårfunnen, men här är den i alla fall, det är vi rätt säkra på.
Porträtt av ung dam. Sara? Är det du?
I arla morgonstund sitter Jeanette och jobbar vid köksbordet redan klockan sex. Lägg märke till påskpyntet vi hittade i ett skåp - värmeljushållare med söta hönor i plåt.
Självklart är det gott om Saras egen böcker. Förstlingsverket Tjärdalen ledde till det stora genombrottet.
Så här mycket snö har reportern inte sett på hela vintern.
Det var grannen, Kerstin Löf, som kom med nyckeln.
Berget Vithatten är inte så lätt att få syn på, skogen skymmer utsikten.
Innan vi anlände och äntligen fick lov att vrida om nyckeln och stiga in genom ytterdörren, då hade det gått ett helt år från idé till handling. Det började med att en kollega med de rätta universitetskontakterna (en kompis) bodde i huset under en påskhelg. Kom tillbaka och var upp över öronen förälskad i Saras hus: ”Vi sov i hennes bibliotek allihop och det var så myyysigt”, kvittrade kollegan stjärnögt.
Tänk att få övernatta i ett riktigt bibliotek. Det vore något för Jeanette och mig. Men hur skulle vi bära oss åt för att få hyra stället? Det är ju inte vem som helst som får sitta på Saras inglasade balkong.
”Säg åt dem att du har skrivit en bok” hetsade Jeanette gång på gång hela hösten 2019. Eftersom det där med boken är helt sant så kontaktades till slut universitetet. Som faktiskt gick med på att hyra ut Saras stora hus (det finns även ett mindre dito på gården) åt oss ett helt dygn. Pris: 600 kronor.
Här sitter Norrans utsända och myser, men raska på med att inta en avslappnad position, kamerans snabbutlösare väntar inte på den som sölar.
Det var med tolv månaders uppdämda förväntningar i bagar och kylväskor som vi anlände en onsdagseftermiddag med gnistrande solsken på en ljuvt marsblå himmel, blixtrade snöbriljanter och takdropp från lillstugans verandatak. Jajamän, så ska en riktig vårvinterdag se ut: minst en meter snö och vallar som når ända upp till fönsterblecken.
Väl inne i hallen ställs väskorna på kistan, kängor och ytterkläder åker av. Rusiga av lycka och totalt hämningslösa sätter vi igång att undersöka Sara Lidmans barndomshem. Dit hon återvände 1975 för att skriva "Jernbanesviten". Så står det på Sara Lidmansällskapets hemsida och de bör ju veta bäst.
Tänk att vi (som båda snabbläst Hjortronlandet för att komma i rätt stämning före avfärd och upptäckt hur rolig Sara var, vilken fantastisk humor) får bo i en känd människas privata hem, mol allena och utan någon som ser vad vi gör. Ett hem som både är ett museum och ett minnesmärke. För enligt universitet (som fick gården till skänks av Sara) så ska det mesta vara sig likt, så som det var på den forna ägarinnans tid. Då, när hon skrev sina böcker.
Så vi tittar och lyfter och känner. Öppnar en garderobsdörr på övervåningen och hittar en jacka och ett par skor, fint förpackade i en genomskinlig plastpåse. Saras? Eller har någon disträ vetenskapare glömt att ta med sig sina persedlar hem?
Upptäcker att hon måste ha haft åtminstone tre olika arbetsplatser och alltid framför ett fönster med utsikt. Gamla bord och en något modernare skrivbordsstol. En elektrisk skrivmaskin täckt av sin mjuka plasthuv - helt i original - ty så skyddade man sin skrivmaskin från damm på den där tiden då det begav sig.
OH:ar och AH:ar i kör för varje pryl och säger: ”Titta på den här signaturen, visst måste det vara Saras handstil?”
Öppnar dörrar till diverse skrubbar och hittar en hopfällbar tältsäng och en gammal dammsugare.
Djupt fascinerade av precis allting glömmer vi nästan bort att vara kaffesugna och att senapstuben och burken med gurkmix måste in i kylskåpet.
Till slut lyckas vi slita oss från åsynen av Saras silvriga badrumsvåg (så otroligt retrostyle), går ut i det stora bonnaköket där det är högt i tak och där de rara schablonmålningarna dansar ringdans runt väggarna. Knäpper på vattenkokaren, för nu väntar torrkaffe och nötchoklad från Frukthörnan i Umeå. Det senare är ett fullkomligt stilriktigt val, för där har Sara minsann också bott. I Umeå alltså. Och en egen tunnel har hon fått där som minne.
Inom en inte alltför avlägsen framtid kommer det även att finnas ett kulturhus i "Skellet" som bär hennes namn. En träkåk som aldrig tycks kunna sluta växa. Som en speedad bulldeg skjuter den upp mot molnen och väller ut åt alla kanter. Denna byggnad håller på att bli helt obegripligt stor och det var när vi insåg det som längtan till det mindre och ursprungliga och lantliga började spira i våra hjärtan. Vi bara måste få komma hem till Missenträsk, åtminstone en gång i livet.
Så nu sitter vi här i kvällsmörkret, vid ett köksbord som är något av det rustikaste vi sett. Kanske har de breda plankorna varit ett golv en gång. Har de inte varit ett golv, då borde de ha varit det för här snackar vi timmer av toppkvalité, med ett rejält brännmärke mitt på ena plankan. Där har någon vårdslös individ en gång placerat en het gryta, hämtad direkt från spisplattan. Märket är jämt, runt och rejält inbränt. Går aldrig att skura bort. Måste sandpappras. Om nu någon arbetssugen hyresgäst ids ta tag i saken.
Självklart har påskpyntet vi hittade i kantoret ställts fram på bordet och medan vi sitter där och tittar storögt så säger Jeanette att det är så mycket som är grönt. Schablonmåleriet, rönnbärskvistar med blad och bär, är grönt. Dörrkarmarna är gröna. Fotogenlampan, som inte innehåller en enda droppe fotogen, den är också grön. Ljusgrön.
Sedan diskuterar vi arrangemangen ovanför fönstren. Fönsterbelysning i form av fula lysrör som kompletterats med något som ser ut att vara tjocka brädor som hänger ner från taket. Brädbitar som vid ett närmare studium visar sig vara spåntunna och superlätta. Just det där funderar vi mycket på. Om tanken var att träet skulle dölja lysrören, då är denna inredningsidé helt misslyckad för spånen hänger för högt upp. Kornischer kan de inte heller vara, för träet döljer inte gardinstängerna heller.
Vad övrigt är, är virke. En blandning av arvegods och 80-talsfuru och en köksstol med ett stort hål i den tygklädda sitsen.
På en byrå hittar vi en handskriven dikt med gammelsvensk stavning som verkar sakna sin högra halva. Saras handstil?.
På väggen i biblioteket hänger ett stort fotografi av en kvinna som känns märkligt bekant från förr. Hittar bilden på nätet. Lena Granhagen, skådis, sångerska, artist och, av den handskrivna hälsningen på fotot att döma, en vän till Sara Lidman. Tänk ändå - Lena Granhagen - när lyssnade vi på hennes låtar senast?
Men allra mest frapperande, och riktigt upprörande, är ändå det brev som ligger i en skrivbordslåda uppe i biblioteket. Pappret, som har Svenska Akademins emblem högst upp i vänstra hörnet - ”Svenska Akademien Snille och Smak” - ser ut att vara en kopia och är daterat juli 1994. Skrivelsen har alltså tillkommit tio år före Saras bortgång. Texten är skriven på engelska och det är helt uppenbart att det fattas minst ett papper för att den ska vara komplett.
Men innehållet!
Innehållet gott folk!!!
Här har en för oss anonym skribent (en akademiledamot, med största sannolikhet) för 25 år sedan satt sig ner och skrivit en veritabel dunderhyllning till a´Sara och hennes verk. Skribenten beskriver henne som en av Sveriges bästa romanförfattare genom alla tider. Tongångarna är så högstämda och så beundrande att det är helt omöjligt, ja faktiskt fullkomligt obegripligt, att fatta varför.
Varför gav inte detta sällskap, utrustat med så mycket snille och smak (och en lagerkrans i sitt emblem) denna fantastiska människa från Missenträsk Nobelpriset i Litteratur? Om de nu tyckte att hon var så bra?
Märkligt, synnerligen märkligt, det är vad det är och det tar vi oss ett andra glas rödvin på framåt kvällskvisten när Venus flashar som starkast över ladugårdstaket.
Ty detta måste också nedtecknas och bekännas: Innan vi anlände var jag så oerhört nyfiken på vilken sorts glas och porslin som skulle finnas i huset. Vad skulle inte kunna rymmas i Saras höga, platsbyggda köksskåp. Hon hade ju bott här så länge. Och föräldrarna före det.
Tänk 40-talstallrikar från Gustavsberg ... blommiga kaffekoppar med sliten guldkant på ... naggade glas från något nedlagt glasbruk i Småland ... Så roligt det skulle bli att få rota runt bland allt detta. Det riktigt pirrade i fingrarna att få vända och vrida på gamla assietter och ögonen fullkomligt skrek efter att få kika på suddiga fabriksstämplar från Gefle porslinsfabrik.
Men ackackack, vilken besvikelse. Bara staplar av nytillverkat, tråkigt vitt porslin, som i vilken hotellmatsal som helst. Förutom kaffemuggarna då, de är det faktiskt rosor på.
Och så finns där en emaljerad gryta (mycket välanvänd) med svarta handtag på. Ett minne från sedan länge timade långkok.
Emaljerad kaffepanna av märket Kockums. Något bedagad. Hänger i en gran.
Här följer receptet med de spännande korvhattarna som Norrans reporter hittade hemma hos Sara. Det margarin som omnämns i texten har ett produktnamn som kan få ögonen att tåras hos de lite äldre matnostalgikerna.
Kanske behöver det inte påpekas alls, men jag gör det ändå: Vilket margarin som helst duger lika bra, det är ju inte namnet det kommer an på.
VITKÅL MED KORVHATTAR
4 pers.
Skär ¾ kilo vitkål i fina strimlor. Koka upp 2 dl vatten, 1 ½ tsk salt, och 1 msk Eve-margarin i en gryta. Lägg i kålen och strö över 1 dl hackad dill om så önskas. Koka under lock 10-15 min. Skär ½ kilo falukorv i 8-10 bitar. Stek dem i litet Evemargarin och lägg upp dem på serveringsfat. Skär 2-3 tomater i lika många skivor som korvbitar och stek dem lätt på båda sidor. Riv över litet ost och låt den smälta något. Lägg tomatskivorna ovanpå korvbitarna och servera vitkålen till.
(Recept från en gammal trycksak utgiven av Konsum, gissningsvis från 1950-talet)
Grannlandsreklam för Saras böcker.