Vesterbo Matrix och Helena Törnelius på platsen för olyckan igen. Det har gått drygt två år.
Vi är på väg till platsen där olyckan inträffade. Den här oktoberdagen är luften klar och marken täckt av löv i olika gula och röda nyanser. Vi befinner oss i trakterna kring Medle där Helena har sina båda hästar uppstallade, Hästen, Västerbo Matrix, strosar på i sakta mak.
Helena börjar berätta om den dramatiska olyckan:
– Jag var ute på en ridtur den här kvällen, det var den 16 juni. Vi galopperar på en skogsstig när Matrix plötsligt går ner på knä. Han kanske snubblar på en rot, jag vet inte, men jag trodde han skulle fixa det och resa sig.
Hon kan inte redogöra för alla detaljer, men säger att hästen börjar tumla runt och att hon får det 450 kilo tunga djuret över sig.
– Jag tror mitt bäcken stoppade hans rotation, säger hon.
På sjukhuset får hon veta att hon har fem frakturer på bäckenet, två frakturer på nacken, ena näsvingen hänger löst, näsan är bruten och hon har emaljskador på tänderna.
Det som sedan händer är att hästen kommer upp på alla fyra. Han står helt stilla.
– Då provade jag projekt att ställa mig upp och det var inga problem, men då drog hästen iväg.
Helena inser att hon skadat sig och tror att hästen ska springa till stallet. Hon förstår också att hon är tvungen att larma, få hjälp. Hon kan inte gå på grund av smärtorna så hon börjar, sakta men säkert, krypa mot ett hus som ligger en bit ifrån stigen.
– Det var ju kväll och jag tänkte att jag måste komma fram innan de går och lägger sig, säger hon och skrattar till.
Trots smärtorna tycker hon att hon tänkte rationellt.
Insåg du hur pass skadad du var?
– Njaa, inte från början, kanske. Jag tänkte att det kanske inte var så farligt och var inställd på att ta mig till huset.
Olyckan inträffade ett par kilometer från stallet.
Vi har kommit fram till den skogsstig där olyckan inträffade. När man kikar mellan träden ser man huset som Helena tog sikte på. Det är en bra bit från där vi står och hon säger att olyckan skedde ännu längre in i skogen.
Hon kan inte riktigt uppskatta hur lång tid eller hur lång sträcka hon kröp innan en man kommer gående och upptäcker henne.
– Han hade varit ute på promenad men när hästen kom rusande utan ryttare ringde han efter sin dotter, som fick ta hand om hästen. Han insåg att en häst med träns och sadel inte är ute på promenad, säger Helena.
Enligt mannen hade hästen verkat vilsen och sprang fram och tillbaka på vägen.
Till fots började han leta efter henne och upptäckte henne senare på stigen. Helena säger också att han verkade ganska skärrad och tillägger att hon insåg att hon måste sett hemsk ut.
– Ena näsvingen hängde, näsan var knäckt och jag var ganska blåslagen i ansiktet.
”Jag har insett att jag hade änglavakt den där dagen”, säger Helena Törnelius.
Sedan går det rätt snabbt. Ambulans tillkallas och Helena får hjälp.
– Men det jag främst tänkte på var djuren. Jag har ju ansvaret för två hästar samt två katter hemma så jag försökte få ambulansen att köra till stallet innan vi åkte till lasarettet och hämta min mobil för att ge mig möjlighet att lösa djurtillsynen. Det gick de inte med på, vilket jag ändå kan förstå.
Samma kväll transporteras hon till NUS på grund av skadorna. Där får hon stanna i fyra dagar. Sedan blir det ytterligare en veckas sjukhusvistelse i Skellefteå.
Frågan för djuren löstes rätt snabbt, med hjälp av kompisar. Det var det viktigaste, där och då, för henne. Hästen Matrix klarade sig med två sårskador. Helena säger att han inte heller verkade ha tagit skada mentalt.
Innan hon får lämna sjukhuset krävs en del fix. Helena bor själv i ett hus med två våningar och läkarna ville bland annat se att hon kunde ta sig i, och ur sängen, på egen hand.
Hon får med sig rullator, duschpall, kryckor och hjälp med att ta ner prylar från övervåningen – där hon har sovrummet. Hon säger att det kändes onödigt att sova på övervåningen i början av sin rehabilitering.
– Jag var sjukskriven i två månader, men bröt det efter sex veckor då jag började jobba på 25 procent. Jag tyckte att jag var arbetsför då, säger hon.
Sommartid är den mest hektiska perioden på hennes arbetsplats. Hon ville bland annat tillbaka för att underlätta för sin kollega.
Under rehabtiden gick all tid gick åt till att sköta vardagsbestyr.
– De tog längre tid att komma iväg på morgonen bara av att klä sig och äta frukost. Dessutom hade jag nedsatt arbetsförmåga då sömnen påverkades. Men på något sätt känns det bra att ha den erfarenheten att enkla saker i vardagen tar tid när man inte är frisk.
Efter sex månader kunde hon rida igen.
Tvekade du?
– Nej aldrig.
Matrix får morötter efter ridturen.
Helena fick lov att testa rida efter tre månader, men det gjorde för ont. Sedan testade hon en gång i månaden och när det gått sex månader funkade det utan alltför svår smärta.
Hon säger också att hon inte klarat sig utan hjälp av vänner, stalltjejer, grannar, bekanta och andra.
– Flera personer gjorde skillnad den här tiden och de vet vilka de är.
Under rehabtiden cyklade hon och åkte rullskidor.
– Jag fick öva på att åka med mer rätt teknik. Träningen blev mer teknikträning än styrka och kondition då det gjorde för ont. Det gjorde mig till en bättre skidåkare.
Hon är även dedikerad löpare och tror hennes goda fysik underlättat läkandet. Sedan var hon extremt motiverad att bli helt återställd och att plocka upp sina fritidssysselsättningar. Vilket hon gjort.
I dag är hon helt återställd och säger att hon inte ändrat något i sitt sätt som ryttare efter olyckan. Det var en ren olyckshändelse och inget hon kunde förutse eller ”bygga bort”.
Helena Törnelius är 48 år och har ridit sedan åtta-årsåldern. Hon har arbetat hos hästuppfödare där hon hanterat olika typer av hästar, inte minst sådana man kan kalla för svåra.
Har du förändrats som person?
– Jag tror inte det. Jag har alltid varit medveten om att jag är dödlig och tar inga onödiga risker. Ändå kom olyckan inte som en chock. Det som var chockartat var att det hände med den här hästen. Han är snäll och orädd för saker i miljön, säger hon och tillägger:
– Det som är bra är att jag fått en ödmjukhet inför människors olika förutsättningar att ta sig fram och att röra sig.
Du verkar vara driven. Är det så?
– Så är det nog och det kommer förmodligen från mina föräldrar, säger hon och fortsätter:
– Men det jag kan säga är att jag inser att jag hade änglavakt den där dagen i skogen.