Charlotta Carlstedt är en av de personer som hittills bekräftats med covid-19. När hon tillfrisknat satte hon sig ner och skrev det hon upplevt de sista veckorna. Charlotta tycker om att skriva och tycker det är ett sätt "att skriva av sig" och lämna något bakom sig. När hon återgick till att träffa vänner och i arbete har det funnits ett stort intresse av att höra hennes berättelse. Det är den berättelsen som även Norran fått möjlighet att del av – här publicerar vi den i sin helhet.
”När jag läser tidningarnas rapporterande av covid-19 och de som insjuknat är det framförallt de personer som fått vistats på IVA som gått att läsa om. Sen rapporteras det om den målgrupp som har "lindriga symtom" och därmed stannar hemma och kurerar sig. Men sen finns det en skala däremellan. Som mår dåligt, känner sig väldigt sjuka, har kontakt med sjukvård men inte heller behöver läggas in för akutvård.
En månad har tältet utanför akuten i Skellefteå varit öppet och hundratals personer testats. De flesta över 70 år och vissa yrkesgrupper, går det att läsa i tidningen nu i maj. En av dem som testats redan två veckor efter det gröna militärtältet ställts på plats, blev jag. Varken sjuttio år eller tillhörande en riskgrupp. Ändå vansinnigt tacksam att vårdcentralen där och då gjorde bedömningen att jag behövde testas för covid-19. Efter den där natten då jag trodde att huvudet skulle sprängas i bitar och jag kräktes återkommande vid rörelse. Den dagen då hälsocentralen tycker sig höra en påverkan på min andning och tycker det är anmärkningsvärt att jag har varit mycket sjuk hela våren.
Japp, det visade sig dagen efter provtestningen att jag var positiv för covid-19. Faktiskt förvånande eftersom att jag inte känner någon som varit sjuk, för att jag jobbat mycket hemifrån och undvikit affärer och andra sociala sammanhang efter bästa förmåga. Eftersom jag tvättat händerna nariga med både tvål och handsprit och undvikit att ta i saker.
Jag insjuknade en söndag, varav familjen försökte hålla sig undan och "the master bedroom" blev min egen sjuksal. Där började jag med feber, vansinnigt ont i kroppen och en huvudvärk som blev värre för var timme. Yrsel, illamående och blåsor. Två dagar senare insjuknar både mannen och tonårsdottern med samma symtom. Nu ligger vi utplacerade i olika rum, på olika våningar. Det går ibland höra hasande steg riktade mot köket och en kylskåpsdörr som öppnas. Tack och lov kylskåpet är ganska fullt.
Känner en skräck över tanken att jag kan ha smittat någon. Tänk om han på jobbet som har en vacklande hälsa nu insjuknar? Jag brottas med tanken om jag ska informera de människor jag mött sista veckan. Ska jag ge dem besked att jag insjuknat, skrämmer jag mer än det är till nytta? Jag beslutar skicka mail till de kollegor jag faktiskt träffat under veckan. Det känns ändå som det bästa, för om någon av dem insjuknar så vet de att de varit i någon sorts kontakt med mig. Får respons av flera av dem, som skriver att de är tacksamma att jag är öppen om det och skickar sina bästa-krya-på sig- hälsningar. Många vet nu om att vi ligger sjuka i covid och både jag och mina vänner mottar frågor från omgivningen. Även personer jag aldrig pratat med vet om det. Japp, här är jag - pesten!
En själ i familjen står emot sjukan - sonen, tolv år. Han placerar sig (ganska nöjd faktiskt) i sitt rum framför datorn och tycker nog det är ovanligt skönt och lugnt hemma. Ingen som tjatar. Jag som ligger nedbäddad i rummet bredvid honom ger korta order ibland; "Gå och ta en pan pizza", ""kom ihåg att duscha". Ibland får han agera springpojke varav han har stora bekymmer över att slippa träffa någon av oss på nära håll.
Här tackar jag för att våra barn är så stora att de klarar sig bra själva, även om samvetet spelar in; Pan pizza är ingen bra mat att äta varje dag, att sitta vid datorn typ hela tiden är absolut inte bra och att inte vara ute och röra sig är... näää, jag försöker tänka bort det. Det är som det är. Dottern som äldre har jag mindre dåligt samvete för hon behöver sin vila. Hennes feber kommer och går. Vi ringer varandra på messenger och kan se varandra på bild. Då kan jag komma med alla mamma-krav som "Dricker du tillräckligt med vatten?", "Behöver du nåt? "Har du tagit dig nåt att äta?". Jag blir lugn då jag ser att hon tar bra ansvar över sitt tillfrisknande. Hon har sin pappa liggande i rummet bredvid. I motsats för mig och sonen som håller till på övervåningen, ligger de på den nedre. Ju fler dagar som passerar desto mer bekymrar jag mig över det hon missar i skolan. Jag skriver till lärarna som säger att deras fokus är på de elever som är i skolan och hon får ta igen det hon missar när hon är tillbaka. Jag hoppas det inte påverkar hennes slutbetyg för mycket.
Borde sonen som är frisk gå skolan? Tänk om han smittar någon? Vi håller honom hemma den första veckan då vi andra insjuknat och kan inte tro att han kommer kunna hålla sig frisk. Men han håller sig frisk som en nötkärna. Inför andra veckan har jag kontakt med hans lärare och rektor om vad de tänker. Skolan utgår från rådande rekommendationer som säger att han välkommen till skolan om han är symtomfri. Men det känns verkligen inte bra skicka honom till skolan trots avsaknad på symtom, när vi andra i familjen känner oss så sjuka. Samtidigt blir det inte bra att missa mer undervisning. Hans lärare erbjuder honom att få onlineundervisning. Så måndag morgon, sittandes på sitt rum, kopplar han upp sig med bild på datorn och ser sin lärare som står inför hans klasskamrater i klassrummet. Åh, jag som redan är så imponerad av denna lärares kompetens ska nu gråta en skvätt till av lättnad. Han får undervisning och stimulans och vi slipper vara orsak till vidare spridning.
Ett ansvar vi fick automatiskt när covid-19 intog Sverige var att ta ansvar för föräldrar och äldres skydd. För oss, som många andra innebär det att inte träffa sina äldre och att handla och hjälpa till med det som behöver göras. Nu inträder ett ytterligare dåligt samvete. Dels kan vi inte handla åt "de våra", dels kan vi nu inte heller handla åt oss själva. Det är nu de magiska vännerna kommer in. De som stiger in på det mest självklara sättet med sin hjälp. Som inte visar med en min att det tar av deras tid och ork. Så där man ligger i sitt elände så kan man inte låta bli att bli alldeles rödrosig och gråtmild över att man har denna fantastiska hjälp. Sen när en av de magiska vännerna erbjuder att hjälpa ens föräldrar och närstående så blir lite lättare att andas.
Under veckan byter sjukdomen helt symtom. Lika snabbt som febern, den onda kroppen och huvudvärken kommit så blir jag snuvig och hela kroppen känns obehaglig. Allt blir totalt lukt och smaklöst. Det känns även som tusen myror på bröstet. Jag har ingen hosta men känner mig andfådd. Ibland orkar jag vara upp och vissa timmar känner jag mig hyfsat pigg och skyndar mig då att röja genom köket och slänga in en tvätt. Några kvällar vill jag inte somna för jag får känslan att jag inte kommer att vakna. Är medveten om att jag kanske skrämmer upp mig själv då jag varje dag nås av covid-nyheter. Märker samma känsla hos min sambo. Den natten han flyttar upp för att han upplever sig ha svårt med andningen, då blir även jag rädd. Den natten ligger jag och lyssnar på hans andning. Han som alltid snarkar så det irriterar mig och håller mig vaken, blir helt tyst flera gånger under natten. Men snarka då! Jag har fullt sjå att skaka i honom med jämna mellanrum.
Nej, varken jag eller min familj behöver vård på IVA. Två och en halv vecka efter insjuknande är vi på benen igen. Sista veckan har jag plågats av nässelutslag på hela kroppen. I öronen, halsen, benen, fötterna -ja överallt. Sen det där obehaget i kroppen och myrorna på bröstet. Fyrdubbel dos allergitabletter kompletterat med en kortisontablettbehandling gör tillslut skillnad och jag kan sova igen. I det här skedet upplever jag att mitt mentala tillstånd håller på att gå förlorat. Jag har varit i enskildhet länge och ingen i familjen klarar av att ge varandra energi. Jag drömmer nu helt galna drömmar och jag har tankar som jag annars inte har. Den här perioden ska jag också förändra livet, kanske köpa en husbil, ett nytt hus (eller kanske en toppmodern lägenhet) eller åka till något U-land som volontär.
Mentalt är det påfrestande vara borta från jobbet. Jag har denna vår varit ovanligt mycket sjuk, har haft influensa, akut nedre luftrörsinfektion, bihåleinfektion och nu covid-19. Möten bokas om, för att sedan bokas om ytterligare när frånvaron blir längre än tänkt. Frågor förblir obesvarade då jag inte orkar strata igång mobilen och släppa in känslan av otillräcklighet. Varje dag funderar jag på om jag borde börja jobba hemifrån, jag borde väl? Ibland, i min mentala knäppa tankeverksamhet funderar jag på om min chef sitter och planerar hur han ska göra sig av med mig på bästa sätt? Jag tycker nätter och dagar är svåra samtidigt som jag såklart tackar min stjärna att vi verkar vara på rätt sida av tillfrisknandet. Jag förstår att det är situationen ihop med medicinen som gör mig så knasig. Jag är mer än nöjd när jag kan avsluta medicinen.
En av dagarna fyller min sambo femtio år. Jag och barnen är inne på plan C gällande den stora dagen. Plan A bestod av en resa till Kroatien, som i ett ganska tidigt skede blev inställd. Då gick vi vidare med Plan B - en bokad SPA dag i närområdet. Nu är vi alltså på plan C.... en tårta beställd via datorn som kan hämtas utan närkontakt. Samt de magiska vännerna som förbereder med att köpa ballonger och dekorationer i bästa guldfärgen. Även införskaffa presentenen, som i plan C nu består av en hög med trisslotter. Sambon var ganska slut denna dag och var fullt nöjd med sin uppvaktning. Puh. Tårtan var extra god då den totala uteblivna smak och lukten äntligen börjat återvända. Miljonär blev han inte, utdelningen blev trettio kronor och ett besked om att resebolaget vägrar betala igen pengarna för vår resa.
Covid-19 är en skitsjukdom. För många går det bra, en del visar inga symtom, andra är mer sjuka medan vissa behöver intensivvård. En del klarar inte av det. Vi är de som kommit undan med blotta förskräckelsen och kommer nog vara lite tagna innan all ork är tillbaka. När det händer saker i ens kropp som inte går styra och som man inte känner igen, då blir man rädd. Att titta upp på sin sambo för att upptäcka att hans näsa är helt blå. Hur hans hals har fått en massa blodkärl som spritt sig i ett stort mönster. När man tittar ner på ens egen fot och den har antagit en märklig blåaktig ton, när man har stickningar på bröstet och inte vill somna för att man känner sig rädd. När man har blåsor på vissa kroppsdelar och nässelutslag som också vill röra sig runt hals och ansikte. Jag är nu tacksam att hela familjen går ur det här, nu är vi friska. Jag är livrädd att mina äldre närstående ska drabbas. Är orolig att människor ska förlora hoppet om framtiden och den psykiska ohälsan blir än större i samhället - är sedan många år engagerad i frågor kring självmord och detta är inte alls bra.
Sen finns dom där. Guldkornen som får allt att se så mycket vackrare ut. De extra modiga människorna som skjutsar mig till läkare trots det kan innebära risk för smitta. Den som tar sig tid för att göra apoteksärenden och handla mat, trots att de själva har mycket att göra. Den som hör av sig och erbjuder hjälp. Den som kommer med hemlagad mat och ställer på bron. Den som ger ens barn undervisning hemifrån. Den som tar prover fullt utrustad med skyddskläder som ser både obekväma och klumpiga ut. Den som med trygg röst ger råd genom telefonluren när man är rädd och orolig för man mår dåligt. Mina kollegor som går in och underlättar min frånvaro och den där chefen som givetvis inte funderar på att göra sig av med mig, utan hör av sig med hälsningar. Alla dessa människor ger mig sånt hopp för framtiden och det tror jag behövs extra mycket av just nu. Alla dessa guldkorn som jag vill be fortsätta göra det ni gör så bra. Kanske vi tillsammans kan ge hopp och stöd i sann "send forward" anda.”