Varje år sedan 1965 har titeln Wildlife Photographer of the Year delats ut av The Natural History Museum i London. Med nästan 50 000 bidrag från 90 olika länder, så brukar utställningen kallas naturfotografernas Oscar. I kategorin Young Wildlife photographer of the Year, för barn upp till 10 år, fick talangfulle Alfons Lilja, Medle, emotta ett hedersomnämnande på Naturhistoriska museet i London.
– Det var en pampig prisutdelning och det var både kul och spännande, säger Alfons och tillägger med ett leende.
– Det är en brunfläckig Pärlemorfjäril som jag tog för tre år sedan och det var en av tio bilder som jag skickade in till tävlingen.
Naturbegåvningar
Trion Lilja har alla fått utmärkelser i den världsberömda tävlingen Wildlife Photographer of the Year. 2014 vann Anton med sin bild på lekande grodor, i kategorin för ungdomar 15-17 år. Han fick även hedersomnämnande.
– Det är hård konkurrens och många fantastiska bilder. Ofta har man både minnen och känslor till sina bilder. Att få omdömen från olika personer i juryn är bra och lärorikt.
Alfons och Anton delar sitt natur- och fotointresse med sin pappa Peter som fotograferat vilda djur, växter och landskap över hela världen. Bilder som också gett utmärkelser och priser i olika fototävlingar. År 2002 vann Peter förstapris i växtklassen ”In Praise of Plants”, i Wildlife Photographer of the Year och 2004 i klassen ”From Dusk to Dawn”. I samma tävling har han även fått ett antal hedersomnämnanden.
– Jag frilansade under tio års tid för bland andra bildbyrån Getty Images och TT:s nyhetsbyrå, säger Peter och berättar vidare om olika fotoprojekt som han deltagit i under åren.
– Naturfoto kräver mycket tid och planering och det är bra om man har kunskap om djurens beteende. Ofta har man tung packning med utrustning, tält och mat. Det kan bli mycket väntan, förklarar Peter.
Han berättar vidare om olika strapatser och om ett äventyr som han delar med sin farbror och naturfotografen, Torbjörn Lilja.
– Vi begav oss till Finland för att fota björnar. Vi var där i två omgångar men inte ett spår av björn. Året därpå åkte vi till samma plats igen. Då fick vi se två björnar som parade sig på en myr. Bredvid stod en annan björn på bakbenen och tittade nyfiket på. Det var en speciell upplevelse som vi nog aldrig får vara med om igen.