Is och hårt packad snö gör att renarna inte kommer åt födan på marken. I stället tvingas renskötarna stödutfodra djuren.
Få näringar är så beroende av vädret som rennäringen. Om temperaturväxlingarna gör att det bildas en isskorpa som hindrar renarna från att komma åt betet blir det stora problem. Och det är precis det som har hänt i vinter.
Peder Lundberg, Malå sameby, har sina renar i trakterna kring Burträsk. Han har varit i renskogen sedan barnsben, men har knappast varit med om ett besvärligare läge än nu.
– Det blir värre och värre för varje vinter. Jag tror inte att jag har varit med om hällregn i januari förr. Något är fel, säger han.
När renarna inte kommer åt betet på marken äter de helst hänglav från granskogen. Men det har också blivit allt svårare att hitta.
Stödutfodrar
– Bekymret är att skogsbruket huggit bort så mycket att det det inte finns mycket gammelskog kvar, säger Peder Lundberg.
Eftersom renarna tvingas gå längre sträckor för att hitta föda finns också risken att de sprids vind för våg. Därför måste nu Peder Lundberg stödutfodra djuren.
Jag tror inte att jag har varit med om hällregn i januari förr. Något är fel.
Stödutfodring är i och för sig ingen ovanlig åtgärd i renskogen. Det som gör den här vintern så speciell är att det börjar så tidigt.
– Normalt brukar vi fodra när vi far från vinterbetet. Men nu blev det redan i början av januari.
Samma läge
Peder Lundberg har varit i kontakt med renskötare från andra samebyar och vet att läget är ungefär likadant där. Det gäller bland annat Maskaure sameby norr om Malå och flera av fjällsamebyarna.
För Peder Lundberg är stödutfodring ett nödvändigt ont. Dels är renarna frilevande djur som själva ska hitta föda, dels är det en väldigt dyr lösning.
De drabbade samebyarna kan visserligen ansöka om katastrofskadeskydd hos Sametinget. Men stödet täcker normalt bara 50 procent av kostnaden.
– Frågan är också vad som händer om det är många som söker. Då försvinner pengarna fort, säger Peder Lundberg.