Olof Wretling använder humor som dörröppnare för att leta sig in och enas kring någonting.
Olof Wretling illustrerar en pojke i 80-talets kvarter i hemstaden Umeå. Han springer jämt, överallt, över cykelbanor och trottoarer.
– Jag springer och springer och kan inte sluta. Jag vet inte själv vart jag är på väg. Plötsligt störtar jag in genom grannens öppna altandörr.
Olof får sin första diagnos som sexåring, "spring i benen", eller direkt översatt till västerbottniska: vilket yrväder.
Som fyrtioåring begär Olof ut alla sina sjukhusjournaler. Några A4-papper, som han själv hade förväntat sig, visade sig anlända med posten i ett stort, tjockt brunt paket. När telefonen ljuder i det Wretlingska hemmet i Karlstad säger personen i andra änden: ”vill du verkligen ha alla journalerna?”. Han beskriver dem som en dagbok från tonåren, den enda skillnaden är att det är någon annan som skrivit och sagt sin mening.
Olof berättar på ett tragikomiskt sätt om sin barndom med "dampunge" stämplat i pannan. Eller som han beskriver det på västerbottniska: ”vad fan ska det bli av dig?”
En barndomsberättelse om sorg och saknad av en pappa som dog för tidigt och om känslor som saknar förmågan att förlösas och falla fritt längs kinderna. Hur det varit att vandra genom skolgången med dyslexi och prov fyllda med röda markeringar, som närmast kan liknas vid prickigkorvar, som han själv beskriver det.
Han beskriver med värme en kärleksfull familj som låtit honom växa fritt. Om sin pappa som istället för att peka finger lyckades ställa de rätta frågorna.
– Jag tror sällan att vi har något att vinna på att säga: ”visst vet du att du är på det här viset?” Det är bättre att tänka till och våga ställa en enkel fråga, som kan hjälpa både dig och mig att komma vidare i en tanke, medan våra förutfattade meningar bara segmenterar vår omgivning och hindrar varandra från att växa.
Olof Wretling har bland annat skrivit två böcker.
Publiken får följa med in i ett rum på en läkarmottagning där ett livsavgörande ögonblick utspelar sig. Olof berättar för en läkare att han ibland känner rusande hjärtslag, hur marken under honom plötsligt kan börja gunga och hur luften i en spårvagn plötsligt kan ta slut.
Läkaren frågar om han varit med om något och han berättar om sorgen efter sin pappas död och om tårarna som aldrig lyckas ta sig ut. Olof får i uppgift att skriva ett brev till sin döda pappa.
Mötet med läkaren fick honom att våga skriva trots minnet av de rödmarkerade proven i skolan. Det har sedan resulterat i två böcker, flera vinterprat och radioprogram.
– Tänk att det var en läkare och inte en lärare som skulle visa mig vägen in till skrivandets sprängkraft.
Möter du många som känner igen sig i föreställningen?
– Vi är inte så olika, vi kämpar alla med samma saker. Tänk om vi kunde ge upp kampen om att jaga normalitet, att vi ska vara så jävla normala hela tiden. När vi gör det föds utanförskapet och den som inte är normal känner sig bara dum.
Hur tycker du att samhällets syn på de här frågorna har förändrats från när du var liten till idag?
– Det är både och, man ser mycket mer till individens fördelar i dag, samtidigt tycker jag att kraven på prestationer och utseende bara skruvas upp. Man önskar bara att man kunde stänga av internet i något år för att lugna alla haters och cancelkulturen.