Trots att det är en bit in i december vägrar hösten släppa sitt grepp om Malå. Dimman ligger tät över Tjamstans topp och på gatorna nedanför är det som om samhället hukar sig i gråvädret.
Hemma hos Anders och Eva Holmgren på Rönnbärsstigen är det inte bara höstens väder som dröjer sig kvar. Det gör även en del av arbetet och känslorna efter den där natten i augusti, då tjuvar bröt sig in i deras hus.
De tog sig in via sovrumsfönstret på baksidan, vände upp och ned på huset och skar upp vapenskåpet i jakt på värdesaker. Sedan försvann de med allt guld och alla klockor de kunde hitta.
När Norran senast träffade Anders och Eva, bara någon dag efter inbrottet, var delar av huset i en enda röra. Framförallt nere i källaren, där tjuvarna tömt en pulversläckare för att undanröja alla spår.
Drygt tre månader senare ser allt annorlunda ut. Källaren har sanerats, köket har pyntats med julgardiner, änglaspel och adventsljusstakar och i vardagsrummet står samlingen av prydnadstomtar uppradade.
Vad som återstår av samlingen, vill säga. Eftersom den förvarades i källaren blev många av tomtarna förstörda när inbrottstjuvarna tömde brandsläckaren.
– Mitt barnbarn sa ”vad lite tomtar du har nu”, berättar Eva.
Att få allt i ordning har varit en lång resa. Anders och Eva berättar om dagar av städning och uppröjning, otaliga telefonsamtal med försäkringsbolaget och bokade tider med saneringsfirman och andra hantverkare.
Till exempel blev de tvungna att dra om alla kablar i källaren, eftersom pulvret från brandsläckaren for in i eluttagen.
Efter inbrottet har de även ägnat sig åt en ihärdig jakt på fotografier där de stulna smyckena finns med. Allt för att ha något att visa för försäkringsbolaget.
– Vi har gått igenom foton från de senaste 40 åren. Det är en sak jag vill uppmana alla andra, att ta kort på sina värdesaker, säger Anders.
Fortfarande har de inte rett ut allt med försäkringsbolaget. Men vad de har förstått kommer de att få tillbaka ungefär hälften av vad de stulna sakerna var värda.
Det innebär att Anders och Eva kommer att förlora tiotusentals kronor på inbrottet. Men det är ändå inte det som gnager mest.
– Det värsta är att några människor har varit i vårt hus och rotat överallt. De har till och med varit där vi har leksaker till barnbarnen, säger Eva.
Hon berättar hon tidvis har sovit dåligt efter inbrottet. De första nätterna sov de i husvagnen, dessutom har Anders föräldrahem i Jakobslund varit ett andningshål:
– Vi har varit där en del, där är det lugnt och skönt.
Samtidigt hade Eva en obehagskänsla i kroppen den första tiden hon öppnade dörren till huset efter att ha varit i Jakobslund – har någon varit hit igen?
Det har blivit bättre nu. Överhuvudtaget har det känts bättre och bättre ju längre tid som gått efter inbrottet. Men fortfarande bär Eva på en hel del tankar och funderingar:
– Man är ledsen och arg. Jag hade aldrig trott att vi skulle ha inbrott och att de skulle förstöra så mycket. Men man kanske ska vara glad att vi fick ha kvar huset. Det kunde ha brunnit upp när de höll på med rondellen.
Anders och Eva hade varit i Skellefteå med husvagnen när tjuvarna slog till. När de förstod vad som hänt gick de över till grannarna mittemot – som också var bortresta – för att titta till deras hus.
Då upptäckte de att gärningsmännen gjort inbrott även där. Det blev Anders som fick leverera den tråkiga nyheten för grannarna Dan och Ann-Britt Johansson.
– Han ringde och sa ”jag har något otrevligt att berätta”. Först trodde jag att någon blivit sjuk eller att det hänt en olycka, minns Dan.
Han och Ann-Britt var på en liten utflykt till hennes gamla hemtrakter i Norsjö när de fick beskedet. Resan tillbaka till Malå blev allt annat än behaglig.
– Jag var som paralyserad och tänkte ”herregud, vad ska vi mötas av?” Särskilt som Anders sagt att det såg förjävligt ut hos dem, berättar Ann-Britt.
Även här hade tjuvarna tagit sig in på baksidan. Och även här hade de slitit ut det mesta från garderober och byrålådor.
Däremot var det bara altandörren som var förstörd. Lyckligtvis hade tjuvarna hittat nyckeln till vapenskåpet, vilket gjorde att de inte behövde skära upp det.
I stället kunde de låsa upp skåpet, plocka för sig av de vigselringar, den guldklocka och det andra av värde de hittade där för att sedan lämna huset.
– Det var inte roligt, men de hade i alla fall inte rivit sönder en massa. Man har ju hört skräckexempel, säger Ann-Britt.
Även om de kom lindrigare undan har hon tidvis känt ungefär samma obehagskänsla som Eva.
– Det känns som ett övertramp. Särskilt när jag gick och la mig på kvällen. Jag låg och tittade mot dörren och undrade hur jag skulle kunna sova. Den första tiden sov jag dåligt, berättar Ann-Britt.
På en annan gata i samma kvarter hade även Bert Eklund inbrott den natten. Han låg på lasarettet när det hände och fick inget veta förrän ett par dagar senare.
Även hos honom hade tjuvarna riktat in sig på vapenskåpet. Men efter att ha flyttat det en bit lät de det vara. Förmodligen blev de skrämda av någonting, tror Bert.
Allt han blev av med var kedjan till en klocka.
– Men bara att de varit och bökat i huset är obehagligt, säger han.
Häromveckan fick flera av de drabbade veta att polisutredningen lagts ned. Självklart frustrerande att inte lyckas få stopp på och lösa brotten trots alla resurser som satts in, tycker Anders Jonsson, polis i Norsjö och Malå:
– Det är jättemånga som har jobbat med det här, framförallt operativt under de tider som varit relevanta.
Han konstaterar att en sådan här inbrottsvåg skapar en känsla av otrygghet, inte bara hos dem som drabbas utan även hos många andra i samhället.
Vilka lärdomar har då polisen dragit efter höstens händelser? Ja, enligt Anders Jonsson handlar det framförallt om att ställa om snabbare.
– Vi ska vara duktigare på att snabbt se mönstret, att det är en pågående brottsserie och ställa om organisationen efter det, säger han.
Det är inte bara polisen som tänker stå bättre rustade nästa höst. I Malå har flera villaägare satt in larm, kameror och rörelsestyrda lampor och fler är på gång.
– Och så blir det en skumsläckare den här gången, inte en pulversläckare, säger Anders Holmgren.