Jörgens son Nejla Stenberg, 18 år, vill fortsätta med rennäringen men utbildar sig även inom fordons och transport för att ha fler ben att stå på.
Jörgen Stenberg har varit aktiv renskötare sedan slutet av 1980-talet. Fast egentligen började allt långt tidigare.
Så länge han kan minnas har han följt sin pappa, sina farbröder och andra äldre släktingar och vänner ut i renskogen. Frågan är om det ens var ett val?
Jörgen tycker att hans då 6-årige son Nejla formulerade saken bäst en dag när de var ute i skogen tillsammans.
– Han sa ”pappa, det känns som att jag har varit en ren som vill bli renskötare”. Det är ett uttryck som jag har burit med mig sedan dess.
För Jörgen är det också kärleken till renen det som är själva fundamentet i livet som renskötare. Sedan är det en ynnest att få vara ute i skog och mark och att få vara en del av en längre kedja som sträcker sig över århundraden.
Att ta över i renskogen är inte som att överta familjens elfirma, resonerar Jörgen. Man för vidare en kulturbärande näring som berör ett helt folk:
– Känslan när man får märka sin kalv. Eller när ens barn gör det. När man får se renarna stå och beta lugnt. När man färdas i marker där man bär historien från sina förfäder. Det är en väldigt tillfredsställande känsla.
Jörgen tog närmast över efter sin pappa Gunnar. Han finns inte längre kvar i livet, men det gör däremot mamma Siv.
Även om Siv Stenberg själv inte har varit aktiv i renskogen har hon följt näringen på nära håll. Först via maken Gunnar och sedan via sonen Jörgen.
Hon har själv inte varit aktiv renskötare. I stället har hon skött markservicen och all pappershantering.
– Sedan har jag tagit del av de praktiska godbitarna, kalvmärkning och sånt, berättar Siv.
De sista 30 åren av sitt yrkesliv arbetade hon på Konsum i Malå. Innan dess hann hon och Gunnar även med att bo några år i Skelleftehamn.
Då jobbade Gunnar på Siporex, men det var inget för honom.
– Han trivdes inte. Renskogen var hans liv, säger Siv.
Men livet som renskötare har också andra sidor. Mörkare sidor som ibland gör det svårt att stå ut.
Dit hör omgivningens syn på renar och renskötsel. Jörgen beskriver det som att det på många ställen finns en nolltolerans mot renar. Så fort en ren dyker upp i en trädgård ska den bort:
– Det finns folk i Malå som hatar renar mer än allt annat. Ungefär som man hatar myggen.
Den här renkalven kommer att tillbringa hela sitt liv i skogslandet. Eftersom Malå sameby är en skogssameby är renarna där året om.
Han konstaterar att det inte är något nytt fenomen, utan något som har gått upp ned i cykler sedan mitten på 1800-talet.
Men han upplever också att problemet har eskalerat i takt med att snötäcket lägger allt senare.
De senaste årtiondena har snön förskjutits med ungefär en månad. Då blir det en månad till som renarna betar mer på åkermark och då kan det också uppstå fler konflikter.
Det förändrade klimatet påverkar även renarnas flyttvägar på hösten. Sjöar som de i alla tider kunnat gå över kan de bli tvungna att undvika på grund av dåliga isar eller helt öppet vatten.
Men det som orsakar mest skada är att det har blivit mycket vanligare att temperaturen pendlar mellan plus och minus.
När väderförhållandena är sådana bildas en hård skorpa av packad snö och is som i det närmaste gör det omöjligt för renarna att få tag på renlav och annan föda på marken.
– Av de senaste tio åren har sju varit katastrofala. Det är också de åren man har uppmätt de varmaste temperaturerna på jorden, berättar Jörgen.
Den här vintern har hittills varit ganska bra för renarna. Annars har många av de senaste vintrarna varit tuffa, då blidvädret bildat en skorpa som gör det svårt att hitta föda på marken.
Han har undersökt hur förhållandena har sett ut ända tillbaka till 1890-talet och har då funnit att extrema vädersituationer och dåligt bete är något naturligt återkommande. Till exempel var det en katastrofvinter 1936, med två meter snö.
Men det som hänt på senare tid är något helt annat, konstaterar Jörgen:
– Det är en markant skillnad.
Tidigare har också renskötarna kunnat använda sig av olika strategier för att möta extrema förhållanden. Till exempel har de låtit renarna beta i ett större område, där de hittat hänglav i träden.
Och när det har varit riktigt hett på sommaren har renarna kunnat söka sig till tjock granskog där det är betydligt svalare.
– Men det kan vi inte längre göra för att dagens produktionsskogar är sterila. Nu finns det knappt någon hänglavsskog eller tjock granskog. Där borde skogsbruket, och ytterst staten, se till att det finns habitat så att inte djuren far illa, säger Jörgen.
Jörgen Stenberg tillhör Malå sameby, Sveriges sydligaste skogssameby med åretruntmarkerna i Malå kommun och vinterbetet i Skellefteå, Robertsfors och Norsjö kommuner.
Nu blir lösningen att stödutfodra. Till det kan Malå sameby och de andra samebyarna få ett bidrag från Sametinget på upp till 50 procent av kostnaden.
Men det blir ändå en dyr smäll för en redan hårt pressad näring, konstaterar Jörgen. Om det blir en merkostnad på 250 000 kronor måste renskötaren i alla fall gräva fram 125 000.
Med det följer också de interna slitningar som uppstår inom samebyn i takt med att situationen blir alltmer ansträngd.
– Klimatförändringarna har skapats av hela samhället. Även av oss, vi använder också förbränningsmotorer. Men jag får personligen betala flera hundratusentals kronor för det som sker.
– Det är landets urfolk som får ta konsekvenserna då vi inte kan nyttja markerna som förr.
Renskötarnas situation är speciell. Dels drabbas de hårdare än många andra av klimatförändringarna, dels påverkas de av den gröna omställningen i form av vindkraftverk, nya gruvor till batteriframställningen och järnvägssatsningar inom renbetesområdet.
– Världen är sjuk och ett bättre sätt att få fram energi är medicinen. Men det är också det som fördriver oss från vårt land, säger Jörgen.
Jörgen Stenberg upplever att renskötseln trängs från många olika håll. Skogsindustrin, gruvnäringen och vindkraften är några exempel.
Så hur tycker då han att energiproduktionen borde lösas framöver? Svaret kan tyckas överraskande, till och med för honom själv:
– Jag har blivit kärnkraftsförespråkare. Det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Inte efter det som hände 1986.
Det som hände då var Tjernobylkatastrofen. Ett kärnkraftshaveri som i många år framöver slog hårt mot rennäringen, med enorma mängder renkött som kasserades på grund av höga cesiumhalter och ett efterföljande program med rigorösa kontroller.
Idag ser Jörgen vindkraften som ett större hot. Åtminstone är han helt emot att nya verk sätts upp i renbeteslandet.
Han berättar om ett forskningsprojekt där renarnas vandringar har kunnat följas med hjälp av gps-sändare. Resultatet visar att vindkraftsparkerna påverkar renarna mer än vad man tidigare trott och att de undviker ett oväntat stort område kring vindkraftverken.
Jörgen Stenberg har varit aktiv renskötare sedan i slutet av 1980-talet och har sett stora förändringar genom åren.
Men framförallt anser Jörgen att det behövs en livsstilsförändring. Det går inte att fortsätta så här.
– Människan ska förbruka mer och mer. Det är grunden för den eviga ekonomiska tillväxten. Det ska vara tillväxt om fem år och om tusen år också. Vi måste hitta nya sätt att leva.